Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 -
hjalmar söderberg
Han spanade ofrivilligt efter ett portratt av sig
själv och fann till sist ett helt litet i ett hörn på
kakelugnen.
Hon blandade till en grogg åt honom.
— Gör den inte för stark, bad han.
Han sjönk ner i en stor skinnklädd korgstol, som
han en gång i världen hade köpt och givit henne
för att åtminstone ha e n möbel där, som han kunde
trivas med – för resten hade han låtit henne stöka
till efter sin egen smak.
— Tycker du inte att vi skulle ha en brasa också ?
sade hon. Jag har ved i kakelugnen, det är bara
att tända.
Men veden var fuktig och ville inte brinna. Hon
gick ut i köket efter fotogenbehållaren, slog på sitt
gamla bohemmaner en skvätt fotogen över veden
och tände på nytt. Elden flammade upp, så att det
sjöng och susade i skorstenen, och brandskenet föll
bjärt över den röda mattan.
— Så där ja, sade hon, nu är arbetaren sin lön
värd!
Och hon lagade till en grogg åt sig själv, satte
sig i soffhörnet, skålade med honom och drack.
De pratade litet om världens gång och
gemensamma bekanta, men ibland blev det rätt långa
pauser.
— Det är besynnerligt, tänkte Rubin för sig själv,
för fyra år sen trodde jag ibland nästan att jag
älskade henne, och nu ha vi inte stort mer att säga
varandra än "skål!"
— Vad tänker du på? frågade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
