Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
generalkonsuln pa slottsbal 227
Han svarade:
— På ingenting. Skål!
På bordet bredvid honom låg en hög vykort
—-landskap, nationaldräkter och varietéstorheter om
vartannat. Han tog dem och såg på dem förströdd.
Ett av dem föreställde en lappflicka med mörka
ögon, leende tänder och kokett lugg under den
spetsiga mössan. Han såg upp förvånad;
— Men det här är ju du? sade han.
— Ja, svarade hon, för ett par år sen var det en
prisse, som klädde ut mig och fotograferade mig
för en vykortsfirma. Du kan få ett, om du vill.
— Tack, svarade han, det gör detsamma.
• Det ovänliga svaret hade undfallit honom utan
att han tänkte på det. Det förtretade honom, men
nu var det för sent. I hennes ögon kom det fram
en liten vass och elak glimt. Hon tog kortet ifrån
honom med ett litet ryck, reste sig och började
små-visslande gå fram och åter i rummet. Han teg och
tog en stor klunk ur sin whisky.
— Det var en stark grogg du har givit mig, sade
han för att säga något.
Hon slutade upp att vissla och stannade plötsligt
bakom hans stol.
— Hör du, sade hon, det är något på tok med
din krage. Guldbroderiet har lossnat. Jag skall sätta
fast det åt dig med en liten nål. Du skall tro, jag
kan göra det, så att nålen inte syns. — Så där,
hon fingrade så lätt på kragen, att han knappt kände
det, så där — nu är det bra. Nu kan du tacka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
