Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det mörknar över vägen 249
Jag blev stående och såg efter henne, där hon
försvann i vimlet.
Inga pengar hade jag, som vanligt. I fickan hade
jag min dikt "Det mörknar över vägen". Med den
hade jag traskat omkring från den ena
tidningsredaktionen till den andra. Men det var ingen som
hade användning för min femkronorsmelankoli.
Men gudskelov att jag hade min silverklocka!
Gnolande på "Hör oss, Svea" gick jäg raka vägen
till närmaste pantlånare.
Flickan var söt och rar. Jag berättade henne, att
jag hade stampat på min klocka för att kunna
komma till henne. Det gjorde henne förtjust. Innan
jag gick ifrån henne, läste jag upp min dikt för
henne. Hon tyckte att den var vacker. Hon sade
det med ett så uppriktigt ansikte, att jag måste tro
henne. Och det tröstade mig för
tidningsredaktörernas kallsinnighet.
Jag sade till henne innan vi skildes:
— Jag tycker om dig. Du är så god.
Hon tycktes inte .synnerligt berörd av den
komplimangen. Men jag utvecklade den närmare och
sade, att jag menade "god" på samma sätt som
negrerna sade det om missionären, sedan de ätit
upp honom. Då lyste hon upp och kysste mig och
bad mig komma igen, ofta.
Och sedan — ja, sedan kom det svåra tider!
Dag och natt längtade jag till henne. Och sällan
hade jag pengar. Jag skrev de uslaste vers som
någonsin skrivits i de sämsta tidningar som fanns.
Jag sålde min vinteröverrock. Jag pantsatte min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
