Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett särskilt sätt, och jag tror att det just var detta
som gjorde att jag till sist bestämde mig för att
säga ja. Ingen lade något tvång på mig, ingen
övertalade mig. Men jag trodde att det var Guds
vilja. Man hade ju lärt mig att tro, att Guds
vilja alltid var det, som allra mest bjöd vår egen
vilja emot. Ännu natten förut hade jag ju legat
vaken och bett till Gud om befrielse och ro. Jag
trodde nu, att han hade hört mina böner — på sitt
sätt. Jag tyckte mig se hans vilja lysa alldeles
klart för mina ögon. Jag trodde, att vid den
mannens sida skulle min längtan slockna och mina
begär dö bort, och att det var på det sättet Gud hade
ordnat det för mig. Och att han var en god och
bra man var jag ju säker på, eftersom han var
präst.
Det gick ju annorlunda. Han kunde icke döda
mina drömmar, han kunde bara smutsa dem. I
stället dödade han så småningom min tro. Det är
det enda jag kan tacka honom för, ty jag längtar
icke tillbaka till den. När jag nu tänker på den,
förefaller den mig bara besynnerlig. Allt det som
man längtade efter, allt som var ljuvt att tänka
på, det var synd. En mans famntag var synd, om
man längtade efter det och gärna ville det; men
om man fann det oskönt och motbjudande, ett
gissel, en plåga, ett äckel — då var det synd att
icke vilja det! Säg, doktor Glas, är inte det
besynnerligt?
Hon hade talat sig varm och het. Jag nickade
åt henne över glasögonen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
