Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturskönhet, men då måste jag resa längre bort,
till Vättern eller Skåne, eller till havet. Det har
jag sällan tid till, och på de tre eller fyra närmaste
milens omkrets från Stockholm har jag aldrig
träffat på något landskap som kan jämföras med
Stockholm självt — med Djurgården och Haga och
trottoarkanten vid strömmen utanför Grand.
Därför stannar jag för det mesta i staden sommar
och vinter. Jag gör det så mycket hellre som jag
har ensittarens ständiga begär att se folk omkring
mig — främmande människor väl att märka, som
jag inte känner och inte behöver tala med.
Jag kom alltså till Djurgårdsbrunn och fick ett
bord vid glasväggen i den låga paviljongen. Kyparen
skyndade fram med matsedeln och bredde diskret
en ren servett över de rester av kalvstekssås och
Battys senap som ett tidigare middagssällskap
lämnat kvar, och då han i nästa ögonblick räckte mig
vinlistan, röjde han med den korta, hastigt
framkastade frågan: Chablis? att hans minne rymde
kanske lika omätliga fonder av detaljkunskaper som
mången professors. Jag är ingen flitig källarkund,
men det är sant att jag nästan aldrig dricker något
annat vin än chablis, när jag då och då äter middag
ute. Och han var gammal i facket och kände sina
pappenheimare. Den första ungdomsyran hade han
stillat med att balansera punschbrickor i Berns, med
en mognare ålders allvar hade han fyllt mera
invecklade plikter som matsalskypare på Rydberg och
Hamburger börs, och vem vet vilken tillfällig ogunst
av ödet som var skuld till att han nu med glesnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
