Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GERTRUD
stiger upp ur stolen, går ett slag med blicken i golvet,
stannar.
Gabriel, tror du verkligen själv så fast på den
legenden, som du har skapat åt dig efteråt — den
legenden att jag gick ifrån dig? Vet du verkligen
inte av att det var du själv som sköt mig bort ifrån
dig — sakta och varsamt och fint. Så fint, att en
annan än jag kanske inte hade förstått det.
LIDMAN.
Å, Gertrud, jag minns ju att jag ibland kunde
skönja den inbillningen hos dig. Men jag förstod
den aldrig. Jag älskade dig. Jag har aldrig älskat
någon annan. Alltsedan jag mötte dig på min väg,
har jag mätt alla andra kvinnor med ditt mått.
Och aldrig kunnat känna en skugga av kärlek till
någon annan.
GERTRUD.
Ja, ja. Du älskade mig — det tror jag. Och du
älskade ingen annan — det vet jag. Jag tror att
du älskade mig så mycket som du kunde älska. Men
vad betydde jag för dig? Jag — en kvinna.
Du var trött, Gabriel. Kanske inte trött på mig,
men på hela kärleken och allt dess väsen.
Och när det till sist stod klart för mig — så
gick jag. Kunde ju inte annat.
LIDMAN.
Å, Gertrud, det är något i det som du där säger.
Jag kände rösten i mitt inre ropa och kalla. Kalla
mig till verket. Bort från kärleken! Bort från
kvinnan! Verket, verket! Mitt rätta liv!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
