Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
121
LIDMAN.
Det finns ingen storhet, Gertrud. Natten är stor,
och rymden är stor. Men jorden är liten och
människornas liv är smått.
Storhet. Å, herregud! Jag tror på intet och vet
intet och har i snart tretti år levat av att lära ut —
intet. Det är min storhet.
Det enda jag har att minnas från mitt liv på
jorden är vår kärlek, Gertrud. Det enda, det enda.
Som en grönskande ö i havet har den stigit upp för
mig. Allt annat har varit tomhet och narraktighet
och meningslöst besvär.
Minns du den vårkvällen, då vi gick hand i hand
på en kyrkogård i en främmande stad och läste
namnen på de främmande döda? Där var bland de
andra gravarna en grav utan något namn. På
stenen stod blott de orden: AMOR — OMNIA. —
Kärleken är allt.
Minns du?
GERTRUD.
Jag minns. Vi stod länge stilla framför den
stenen.
LIDMAN.
Kärleken är allt. Den är det enda i världen. Det
har den långa saknaden och de många tomma åren
omsider lärt mig.
Man skall inte vara ensam. Jag har levat för
mycket ensam.
Och man skall inte vara många. Jag har för
mycket beblandat mig med mängden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
