Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den sista nattvandringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olyckliga; men natten kom med berusande sällhet
åt dem alla.
Med riddaren gick det därhän, att han föll i
en feber, varunder han en gång rusade upp ur
sängen och var nära att genomstinga Sorgbarn
med sitt svärd. Gossen räddades av priorn och
en annan munk, som vakade vid den sjukes säng.
Riddaren talade under feberyran mycket om en
grotta och om en kulle, på vilken en gran växer;
han kallade Sorgbarn stundom son, stundom en
liten djävul. I få ord: hans feber var svår och
hans hjärna uppfylld av förvirrade bilder.
Under dessa dagar väntade Singoalla förgäves
sin riddare; men Sorgbarn besökte sin moder ofta.
Då herr Erland åter var frisk, beslöt han
bikta. Priorn förskräcktes icke litet, när riddaren
yppade, att han var besatt av två djävlar: den
ene uppenbarade sig för honom lik en kvinna;
den andre hade antagit Sorgbarns skepnad, utan
tvivel för att därigenom håna pilgrimen och hans
fromma värv.
Pater Henrik kallade riddaren i hemlighet till
klosterkapellet och besvor de onda makterna att
vika. Riddaren kände sig lättad och trodde sig
vara fri.
Men följande dygn hade det onda återvänt.
Då riddaren vaknade om morgonen, påminde han
sig, att han hela natten varit plågad av de bägge
avgrundsandarne.
Icke lång tid därefter hände en natt, att herr
Erland vaknade ej i sin säng utan i skogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
