Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VÄGKORSNINGAR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Samtliga dessa lagförslag och kommittéuttalanden föranledde
emellertid icke till några andra direkta åtgärder i fråga om skyddsanordningar
vid plana vägkorsningar än de mindre ändringar i säkerhetsordningen
vid statens järnvägar, som ovan omnämnts.
Det var först i och med automobilismens uppsving omkring år 1920,
som frågan om dessa säkerhetsanordningars vidtagande blev verkligt
aktuell. Härtill torde i hög grad hava bidragit det stora antal svåra
olyckor vid plana vägkorsningar, som inträffade under åren 1922 och 1923.
Järnvägsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ingingo i maj
1923 till Kungl. Maj:t med gemensam framställning i ärendet, åtföljd av
utformat förslag till bestämmelser. Ur motiveringen för denna
framställning må anföras följande:
»I syfte att nedbringa järnvägarnas driftkostnader hava sedan flera år tillbaka
såväl vid statens järnvägar som enskilda järnvägar vissa inskränkningar vidtagits i
fråga om bevakningen av vägövergångar, som korsa järnvägen i plan. Vid
vägövergångar, där vägtrafiken visat sig vara av ringa omfattning, har bevakningen efter
vederbörligt medgivande och i god tid verkställt tillkännagivande helt och hållet
indragits, vid andra platser har bevakningen indragits och ersatts med automatiskt
verkande fasta signaler till de vägfarande.
I samband med ovan nämnda åtgärder har det visat sig behövligt att uppsätta
för de vägfarande väl synliga varningstavlor, genom vilka de vägfarande erinras om
nödvändigheten att vid passerandet av järnvägen iakttaga försiktighet. Erfarenheten
har sedermera visat, att dylika varningstavlor jämväl skulle vara ändamålsenliga
vid vägövergångar med bevakade grindar eller bommar, enär även vid dylika vägar
olyckshändelser förekomma på grund av ovarsamhet från de vägfarandes sida.
Effektiviteten av ifrågavarande märken och varningssignaler är givetvis i hög grad
beroende av att likformighet med avseende å desammas utseende blir rådande över
hela landet. Behovet av likformighet har på senaste tiden framträtt i högre grad
än förut på grund av utvecklingen av automobiltrafiken, som bland annat medfört,
att beskaffenheten av anordningarna för landsvägstrafiken blivit i mindre grad än
förut en lokal angelägenhet. Med anledning härav hava väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och järnvägsstyrelsen ansett sig böra för Eders Kungl. Maj:t framlägga
förslag till enhetligt ordnande av berörda fråga på ett sätt, som tillgodoser såväl
järnvägarnas ekonomi som de vägfarandes berättigade krav på säkerhet.»
Även Svenska Yägföreningen och Kungl. Automobilklubben hade vid
denna tid, i en gemensam skrivelse i mars 1923, påkallat vissa åtgärder
rörande anordningarna vid plana vägkorsningar närmast till
förbättrande av siktförhållandena vid korsningarna.
Över nyssnämnda av järnvägs- samt väg- och vattenbyggnadsstyrelserna
uppgjorda kungörelseförslag infordrade Kungl. Maj:t yttrande från såväl
samtliga länsstyrelser som från ett flertal intresserade sammanslutningar.
Sedan dessa yttranden inkommit till och behandlats i
kommunikationsdepartementet, anordnade departementschefen ett sammanträde i
Stockholm för överläggningar i frågan rörande vägväsendet m. m., vilket möte
ägde rum den 15 och 16 oktober 1923 och till vilket kallades
representanter för länsstyrelserna, järnvägsstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstaten samt för väghållningsskyldige och andra vägintresserade. Efter
ytterligare bearbetning i samråd med sakkunnige av inkomna förslag i ärendet
utfärdade Kungl. Maj:t den 23 maj 1924 förut omnämnda kungörelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
