Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bränslekontroll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bränslepremier, vilka efter i 1906 års minnesskrift närmare angivna
grunder utbetalades till lokpersonal, vars bränsleförbrukning var mindre
än den efter vissa per lok- respektive vagnmil fastställda normalsatser
beräknade. Vid överförbrukning gjordes löneavdrag, uppgående till
samma belopp, som skulle utgått såsom bränslepremier för en
inbesparad kolkvantitet motsvarande överförbrukningen. Det visade sig
emellertid efterhand svårt att rättvist bedöma lokpersonalens förmåga att
hushålla med bränslet endast genom jämförelse mellan kolförbrukningen
och det i lok- och vagnmil uttryckta trafikarbetet. Svårigheterna ökades
bl. a., när användningen av svenska stenkol infördes och när trafiken
utvidgades till bandelar med ofördelaktigare banförhållanden än de först
öppnade linjernas. Bestämmelserna för premiers beräkning ändrades
visserligen efter hand att bättre anpassas efter de på
bränsleförbrukningen inverkande faktorerna, men man lyckades aldrig få fram en
beräkningsmetod, som fullt rättvist tog hänsyn till alla på
bränsleförbrukningen inverkande förhållanden, och därför upphörde all
premieberäkning under år 1891.
När under krisåren anskaffandet av kolbränsle från utlandet beredde
allt större svårigheter och därtill priserna stego oerhört, uppstod ånyo
frågan, huruvida kontroll av bränsleförbrukningen i en eller annan form
borde återinföras. Med stöd av den erfarenhet, som förelåg från åren
1865—1891, då bränslepremier utbetalades, ansågs det omöjligt att kunna
fastställa fixa bränslekvantiteter att räknas såsom normal förbrukning
för visst transportarbete. Svårigheterna i detta avseende skulle
uppenbarligen blivit ännu större än tillförne bl. a. av den anledningen, att man
nu hade ett flertal olika bränslesorter och ett ökat antal i
bränsleavseende inbördes olika loktyper, vartill kom, att lokpersonalens och lokens
turer icke alls sammanföllo. Det ansågs emellertid, att inom en och samma
personalgrupp med i regelbunden omväxling infallande, för alla
»personalerna» inom gruppen likartad tjänstgöring de förhållanden, som hava
inverkan på bränsleförbrukningen, skulle komma att vara lika eller
mycket nära lika, åtminstone om jämförelse sker under en ej alltför kort
tidsperiod. Om därför såsom normal kolförbrukning för personal inom
viss tjänstgöringsgrupp valdes medelförbrukningen per 10 000
bruttotonkilometer för samtliga gruppen tillhörande personaler, borde en
möjligast rättvis kontroll av varje lokpersonals individuella kolförbrukning
kunna ernås.
I april 1920 infördes på försök bränslekontroll vid 3 maskinsektionen
(linjen Krylbo—Mjölby) enligt här angivna princip, och sedan
erfarenheten i huvudsak givit ett gynnsamt resultat, utfärdades i augusti 1921
föreskrift om allmänt införande av bränslekontroll å bandelar med
stenkolseldade lok.
För mätning av kolförbrukningen var föreskrivet, att lok vid utgången
från stall vid tågtjänst skulle hava kolrummet fyllt till jämnhöjd med
dettas övre kant. Efter slutad tjänst skulle åter kol påfyllas till samma
höjd, och den påfyllda kvantiteten, för vilken föraren avlämnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
