Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Personlighet och skaldskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
GUSTAF FRÖDINGS SKALDSKAP
Detta är vemod, nordiskt ljust vemod som hos så
mången annan. Men det ges tyngre stunder, då han spanar
den väg som för till det skumma landet, till det eviga
intets land. I en värmländsk bygd möter han den evige
juden, representanten för den oändliga hemlöshetens och
kringirrandets förtvivlan. Fröding ser honom mindre
dyster än andra siare och skalder skådat den gamle
vandrarn. Visserligen var hans pannas valv mörkt som
brottet, mörk som skuggan av det synda fall, som alltid
tyngt världen
och i blicken låg ännu den pina
som i människornas liv är lagt
av den makt som älskar att förtvina
vad den själv till sol och lycka bragt,
födelsens och dödens hårda makt,
men han ler likväl, ty det har beståtts honom en lindring
i kvalen. Han har sörjt ut och han kritiserar. »
Världsförloppet vecklar ut sig galet», påstår han. Han kan inte.
ta för gott det lidande han ser och känner, han måste
missuppfatta det, det är ju inte möjligt att det kan
förhålla sig så som det tycks. Hans tanke vägrar tro det.
Hälsan är ännu med Fröding, när han skriver så.
Men när tröttheten och smärtan bli för tunga, då har
hans dikt mer skakande utbrott av förtvivlan än kanske
någon svensk skald före honom en dikt av Bellman
undantagen såsom i » Fredlös» och dessa:
Håna livet, när det hånar
――
kallt och hatfullt: vrid dig, sväng dig
undan ödet, håret grånar,
du är utnött, gå och häng dig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
