I städerna förekommer under 1600- och 1700-talen också de tidigare nämnda skoflickarna. Ursprungligen var deras huvudsakliga arbetsuppgift att reparera skor. Så småningom började skoflickarna även att tillverka skor men då endast becksömsskor. De hade dessutom rätt att tillverka skor i parti och att sälja dessa på städernas marknader". I Stockholm hade skoflickarna ett eget skrå men 1827 slogs detta ihop med skomakareskrået varvid yrket också upphörde". Sockenskomakaren På landsbygden fanns bestämmelser som reglerade antalet gärningsmän, framför allt gällde detta skomakare och skräddare vars tjänster behövdes årligen. Sockenstämman utsåg den blivande skomakaren vilket meddelades vid häradstinget och därefter bekräftades valet genom ett brev från landshövdingen. På en sockenstämma i Kumla, Närke meddelas 1725 att den gamle sockenskomakaren Erik Larsson i Älvesta fick avsked ”och antog i dess ställe, sonen Per Eriksson, den församlingen gav gott lovord att göra försvarligt arbete”. I Karlskoga avgår 1733 den åldersstigne sockenskomakaren Hans Eskilsson och begär samtidigt att sonen Anders Hansson får bli skomakare i hans ställe. Sonen blir tilldelad Knappfors-, Granberga-, Lånhöjd- och Holsjö-hyttelag. Det vill säga endast en del av socknen. Han uppmanas också att begära ett bevis hos landshövdingen att han har tillstånd att bedriva hantverket"”. Många gånger gick yrket i arv men lika ofta kunde såväl bondsöner som andra få tjänst hos en skomakare. Det finns inget stadgat om hur länge pojkarna skulle gå i lära men av två dödsnotiser i Svedvi socken på 1740-talet'? framgår att lärtiden där kunde vara ända upp till fjorton år. Olof Ersson och Nils Björk var tolv respektive elva år när de flyttade hemifrån för att gå i lära. Uppenbarligen var de inte fullärda förrän vid tjugosex års ålder då de blev skomakare. Nils Björks far var sockenskomakare men av allt att döma tillbringade inte sonen någon lärtid i hemmet. Till skillnad från skråskomakaren fanns inte något som hindrade att en sockenskomakare hade ett stort antal drängar. Socknarna var olika stora. En del socknar hade endast några hundra invånare medan andra kunde ha en befolkning på drygt tusen personer. Antalet skomakare varierade mellan en och tre personer som var och en hade en eller ett par gesäller i sin tjänst. När behov fanns kunde skomakarna ta in Aer gesäller. Eftersom till- sättandet av socknarnas gärningsmän var en tämligen omständlig procedur med beslut på sockenstämma, häradsrätt och därefter ett skriftligt tillstånd av landshövdingen var detta ett smidigt sätt att anpassa verksamheten till rådande behov. I Västra Vingåker klagades att skomakarna inte hade tid att besöka alla hemman och göra skor åt hushållen”. Många kunde därför på grund av ”skolöshet” inte komma till kyrkan. Sockenstämman löste problemet genom att man delade socknen mitt itu och de bägge skomakarna fick på så 72