sätt varsitt distrikt. Den militära indelningen i rotar fick utgöra grunden för skomakarnas verksamhetsområden. Västra Vingåker var indelad i tio rotar och nu fick de båda sko- makarna fem rotar var. För varje rote avdelades en skomakargesäll som fick ansvara för tillverkningen inom sitt område. Det innebar att antalet skomakare i Vingåker var minst tolv stycken. Två mäster och tio gesäller. Gärningsmännen (skomakare, skräddare snickare etc) utsågs vid sockenstämmor och häradsting men i källorna träffar man ofta på skomakare som utan bevis från dessa instanser är verksamma bland allmogen. Om det fanns ett behov av skomakare och denne klarade sin försörjning höll man uppenbarligen inte så hårt på regelverket. Abraham Ersson, en skomakare från Nyland i Finland hade under några år i början av 1670-talet vandrat omkring i södra Sverige och gjort skor. Sedan hade han kommit till Söderbärke i bergslagen och var där en omtyckt hantverkare. Abraham gjorde för övrigt inte enbart beställningsarbeten. Vid ett tillfälle då han är på vandring har han tre par skor i ränseln och säljer två av paren till en häktmakare som han möter på vägen. Dessa skor var dessutom av ”tyskt arbete” och kostade därför lite mer". Arbetet skedde så gott som alltid hemma hos beställaren. Här arbetade skomakaren ibland natt och dag mot mat, husrum och en stadgad ersättning per par. På gården hade man i förväg garvat ett eller flera skinn som skulle räcka till skor åt familjen och gårdens drängar och pigor. När skomakaren med sina drängar anlände till gården började man med att bereda skinnet, och prova ut storlekar till folket på gården. Beredningen av skinnet gick framför allt ut på att smörja in skinnet med fett och göra det både mjukt och vattenfast. Skomakaren Jonas Stolt beskriver hur det gick till i Högsby socken på 1820-talet". ” När vi kommo till ett vanligt bondställe, så togs fram en halv kohud eller huden efter något annat kräk, häst eller stut som de själva hade barkat. Av denna skuro vi undan i ryggen det nödiga behovet av sulor, gjorde sedan det övriga svart med kopparrök och arbetade det med en smörja av tjära blandad med ister och talg”. Skinnen var styva och hårda och allt utom sullädret skulle mjukas upp för att få en skön och bekväm sko. Skomakare Hundterkatt på Gotland fick 1768 i uppdrag att förse komministern i Dalhem, Gustaf Bergs familj med skor?”. Av två hudar (sannolikt nöt) ett stort kalvskinn och två små lammskinn tillverkade han sju par becksömsskor, fem par barnskor, två par vänd- sydda skor till mor och ytterligare fem par vändsydda. Liksom allmogen försåg Gustaf Berg skomakaren med skinnen. Trots sin sociala ställning hade komministern inte andra anspråk på skorna än vad allmogen hade. Becksömsskor var förhärskande på landsbygden och den teknik som de flesta sockenskomakare behärskade. Få.