Priset för sockenarbetet var fast. På sockenstämman bestämdes hur mycket ett par skor skulle kosta. Ibland ansökte skomakaren om tillökning på priset. Som skäl angavs oftast dyrtiden, det vill säga att varor generellt hade ökat i pris. Vilka varor som påverkats av dyrtiderna framgår dock inte av protokollen. Eftersom beställaren tillhandahöll den dyraste råvaran vid tillverkningen, skinnen, får vi förmoda att det är de generella levnads- omkostnaderna som avses. Vid dyrtidens slut återgick priset i allmänhet till det förra. Allmogen klagade å sin sida på de dyra priserna på skor. Förlikning skedde nästan alltid. Skomakaren ville behålla sitt arbete och allmogen ville ha skor. Man kunde dock avsätta skomakaren om han gjorde ett dåligt arbete eller på andra sätt inte uppfyllde sina plikter. Bra skomakare var dock inte alltid lätt att hitta. Skomakaren Per Ersson i Kumla vägrade göra skor till länsmannen. Flera personer i församlingen hade blivit utsatt för hans ovillighet att inställa sig. De drabbade ville avsätta honom men då större delen av sockenmännen ansåg honom vara den bästa sockenskomakaren fick han behålla tjänsten med förmaning att inte visa sig ”tresk och försumlig””". Den typ av skor som var vanligast under 1700- och 1800-talen i mellansverige var svensk- skor eller becksömsskor som de också kallades. Något finare ansågs tyskskorna vara. När Lars Ersson i Älvesta, Kumla begärde avsked från sin tjänst diskuterades vem som skulle anställas istället”. Ståndspersonerna i församlingen önskade att få en skomakare som kunde betjäna dem med tyskarbete. Gemene man begärde dock att fortsatt få en svensk- skomakare. Som skäl angavs bland annat att det tyska hantverket dels var dyrare och dels inte ansågs kunna göra nytta hos allmogen. Eftersom de adliga utgjorde en minoritet i socknen gick allmogens önskan igenom och en svenskskomakare anlitades. I Julita ansågs däremot tyskskomakarens Lars Blomsterängs arbete ”nödigt” när man 1765 prövade hans begäran att få bli ämbetsman i socknen”. Eftersom antalet ståndspersoner i Julita var väsentligt mycket fler än i Kumla kan man misstänka att detta har haft betydelse vid avgörandet. Sockenskomakarens sociala ställning var annorlunda än skråskomakarens. Den senare kunde som borgare i staden väljas till olika ämbeten. Han ägde också den gård där han bodde och bedrev sin verkstad. Sockenskomakaren var däremot ofta inhyses eller arren- dator av en torpstuga. I de fall han ägde sitt torp var den sällan utrustad med mer mark än att den kunde föda några mindre kreatur. De flesta skomakarna bedrev sin verksamhet genom hela livet men det fanns också de som hittade andra försörjningsmöjligheter. En del ärvde ett gårdsbruk och blev bönder, andra lät värva sig och blev soldater. I den agrara hierarkin befann sig skomakarna liksom andra gärningsmän ungefär vid mitten på den sociala skalan. 74