Verktyg De verktyg som behövdes för att tillverka skor var både enkla och billiga. I äldre boupp- teckningar är verktygen ofta upptagna i klump under rubriken ”skomakarverktyg”. När verktygen någon gång omnämns rör det sig ofta om tänger, hammare och knivar. Flera verktyg som till exempel fumlare av trä en så kallad putzholst och liknande betingade ett så lågt pris att de oftast inte togs upp individuellt. Sylen, ett nödvändigt verktyg, lyser också med sin frånvaro i bouppteckningarna. Nålar förekom däremot inte i en skomakar- verkstad före 1850-talet. Sömnaden skedde med ett svinborst som fästes vid lintråden. Stundtals klarade sig skomakaren säkert med ett fåtal verktyg. Johan Svensson som arbetade åt Gunilla Roos på Hjälmsäter hade försvunnit och efterlystes vid häradsrätten. Vittnen berättade att efter att ha skurit ut läder hos en bonde hade han fått bud från sin syster och lämnade gården med sin skäryxa, två sylar och sin hatt. Att hatten är omnämnd väcker tankar. Fanns det vid denna tid är särskild ämbetshatt för skomakarna? Någon sådan är inte omtalad i några källor men det utesluter inte att en sådan kan ha funnits”. En detaljerad bouppteckning finns efter mäster Ambrosius Langhans i Köping som avled 1747. Här uppräknas inte mindre än fem skärbräden, en lädertång, en skohammare, en klapphammate, rasp, liten tång, tillskärskniv, en putsholts, avsättspinnar och avsättspress. De senate var verktyg för tillverkning av klackar. Dessutom fanns i bohaget stövelblock och över hundra läster. I bouppteckningen tar man också upp fyra sittstolar vilket bekräftar skråordningens storlek på verkstäderna. Ambrosius var uppenbarligen medveten om vikten av marknadsföring och utanför verkstaden hade han en målad skylt med järnhakar. Dessutom ägde han ett märkstål med vilket han stämplade in sitt varumärke eller namn. Arbetsbänkar, så kallade skodiskar och pallar nämns ibland i bouppteckningarna efter stadens skomakare. Först i slutet av 1800-talet förekommer skodiskarna i bouppteckningar från landsbygden. Eftersom sockenskomakaren arbetade hemma hos beställaren var behovet av en skodisk obefintlig eller i varje fall något som var orimligt att bära med sig. Det var först efter partiskomakeriets uppkomst, då tillverkningen förlades till en egen verkstad som skomakaren kunde kosta på sig denna inredningsdetalj. 76