- Project Runeberg -  En bok om att göra skor /
77

(2021) Author: Göran Ekberg, Lilian Edström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 2021, less than 70 years ago. Göran Ekberg is still alive, as far as we know. Lilian Edström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hantverkets historia - Läder och skinn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Läder och skinn Allt sedan medeltiden är det i huvudsak skinn av nötboskap som har använts till skor. Under 1500-talet fick man ut mellan sex och tio par dubbelskor ur ett skinn beroende på om det var ungnöt, ko eller oxe. Skinn av nöt är tåligt och även relativt lätt att bearbeta. Andra skinn kunde också komma ifråga. Sockenskomakaren var hänvisad till de skinn som hushållen själva hade berett inför hans ankomst. Såväl får- som getskinn så kallat klippingskinn har brukats till skor, i första hand till barnskor. I vilken utsträckning hästskinn har använts är okänt. Det var dock sällsynt att bonden själv slaktade sin häst och då skinnet användes till skor var detta förmodligen något som man ogärna skyltade med. Hästslakt var nämligen något som endast bödlar och så kallade rackare sysslade med. Älg eller andra hjortdjur var kronans egendom och förekom inte allmänt vid skotillverkning. Samtliga delar, såväl sula som ovanläder kunde skäras ut ur ett och samma skinn. Vid ryggen var skinnet kraftigare och mer styvt och passade därför till sulläder och på sidorna fick man ut delar som var lämpliga till ovanlädret. De barkberedda skinnen mjukades upp med tjära blandat med ister eller talg. En process som både var tung och långsam. Tråden bereddes som tidigare har berättats av lin- eller hampgarn. Trådarna tvinnades ihop två, tre eller fler beroende på hur tjock tråd som skulle användas. I ändarna tvinnade man fast svinborst som tjänade som synål. Vinsten med detta var att hålen inte behövde göras större än tråden och att man då fick tätare söm som inte lika lätt släppte in vatten. Innan sömnaden kunde börja smorde man in tråden med beck för att göra sömmen mer vattentålig. Om skon var en becksömssko innehöll den i allmänhet, förutom lädersula, också ett antal lager av näver. Sannolikt medförde skomakaren själv både näver och sömnadsmaterial. Till skillnad från sockenskomakaren var stadens hantverkare tvungna att lagerhålla läder för att kunna tillverka ”köpeskor”. Här nämns sulläder, kalvskinn, fårskinn, engelskt läder och passerläder som var ett grovt svärtat läder av oxhud också kallat smorläder. TT

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue May 5 20:41:26 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skobok/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free