Note:
This work was first published in 2021, less than 70 years ago.
Göran Ekberg is still alive, as far as we know.
Lilian Edström is still alive, as far as we know.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Hantverkets historia
- Läder och skinn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Läder och skinn
Allt sedan medeltiden är det i huvudsak skinn av nötboskap som har använts till skor.
Under 1500-talet fick man ut mellan sex och tio par dubbelskor ur ett skinn beroende på
om det var ungnöt, ko eller oxe. Skinn av nöt är tåligt och även relativt lätt att bearbeta.
Andra skinn kunde också komma ifråga. Sockenskomakaren var hänvisad till de skinn
som hushållen själva hade berett inför hans ankomst. Såväl får- som getskinn så kallat
klippingskinn har brukats till skor, i första hand till barnskor.
I vilken utsträckning hästskinn har använts är okänt. Det var dock sällsynt att bonden
själv slaktade sin häst och då skinnet användes till skor var detta förmodligen något som
man ogärna skyltade med. Hästslakt var nämligen något som endast bödlar och så kallade
rackare sysslade med. Älg eller andra hjortdjur var kronans egendom och förekom inte
allmänt vid skotillverkning.
Samtliga delar, såväl sula som ovanläder kunde skäras ut ur ett och samma skinn. Vid
ryggen var skinnet kraftigare och mer styvt och passade därför till sulläder och på sidorna
fick man ut delar som var lämpliga till ovanlädret. De barkberedda skinnen mjukades
upp med tjära blandat med ister eller talg. En process som både var tung och långsam.
Tråden bereddes som tidigare har berättats av lin- eller hampgarn. Trådarna tvinnades
ihop två, tre eller fler beroende på hur tjock tråd som skulle användas. I ändarna tvinnade
man fast svinborst som tjänade som synål. Vinsten med detta var att hålen inte behövde
göras större än tråden och att man då fick tätare söm som inte lika lätt släppte in vatten.
Innan sömnaden kunde börja smorde man in tråden med beck för att göra sömmen mer
vattentålig.
Om skon var en becksömssko innehöll den i allmänhet, förutom lädersula, också ett antal
lager av näver. Sannolikt medförde skomakaren själv både näver och sömnadsmaterial.
Till skillnad från sockenskomakaren var stadens hantverkare tvungna att lagerhålla läder
för att kunna tillverka ”köpeskor”. Här nämns sulläder, kalvskinn, fårskinn, engelskt läder
och passerläder som var ett grovt svärtat läder av oxhud också kallat smorläder.
TT
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue May 5 20:41:26 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/skobok/0077.html