Modeller och tekniker I tjänstehjonsstadgan reglerades hur mycket persedlar och pengar en arbetsgivare skulle betala för en dräng eller piga. Under 1700-talet anges att en del av lönen för en dräng var fyra par skor. Hur ofta detta motsvarade verkligheten vet vi dock inte. Däremot kan vi i kungsgårdarnas räkenskaper från 1500-talet i detalj se vad tjänarna erhåller i lön. En del av denna utgick alltid i skor. På Väsby gård vid Sala gruva verkar antalet par för en helårsanställning vara sju par. Detta oavsett om man var gruvarbetare, fiskare, svinkvinna, redfogde eller bryggare. Vid Segersjö i Närke är antalet inte mer än fyra par. Samma gäller för Väster Silvbergs gård i bergslagen. De skor som tillverkades vid kungsgårdarna var ensulaskor och dubbelskor. Eftersom både yrken och namn anges kan man få en föreställning om vilka som erhöll ensulaskor respektive dubbelskor. I Segersjö får såväl fogdar, skrivare, fiskare, mjölkdeja, kokerska och bakerska dubbelskor medan drängar och pigar oavsett var de arbetade erhöll ensula- skor. På Väster Silvbergs gård tillverkades enbart dubbelskor varför alla hade sådana. Det var med andra ord inte behovet som styrde vilken typ av sko man fick. Drängarna och pigorna får väl anses som de rörligaste av arbetsfolket och torde därför slita mest på skorna. Att drängar och pigor vid Segersjö fick nöja sig med ensulaskor indikerar möjligen en klasskillnad. Men det kan också vara så att tillverkningen inte var styrd av behovet utan skomakarens kompetens. Vi vet inte riktigt hur dessa skor som tillverkades vid kungsgårdarna 1572 såg ut. Varken till form eller hur de knöts/knäpptes. Mycket talar dock för att skorna i mångt och mycket liknade de enklare skor som brukar hittas vid senmedeltida utgrävningar. Sannolikt var ensulaskorna vändsydda med en enkel sula och dubbelskorna randsydda med dubbel sula. Randen, vilken syddes fast i slitsulan, hade utvecklats ur den bes som utgjorde en tätning mellan ovanläder och sula på den vändsydda skon. Den randsyning som förekom vid denna tid ska inte jämföras med den randteknik som praktiseras i modern tid. Under 1600-talet börjar ett nytt skomode växa fram. Den största förändringen rör klacken. Från att ha haft en slät sula börjar nu skorna att förses med klack. Ursprungligen var klacken placerad längst bak på hälen men senare kom den att placeras längre fram så att den stundom låg direkt under hålfoten. För gemene man har skomodet haft en marginell roll ända fram till den industriella tillverkningen. I festdräkten eller då man i andra sammanhang har haft möjlighet att markera status har skorna säkert innehållit inslag av det senaste men för vardagsbruk gällde gamla och invanda modeller. 78