Svenskskor och tyskskor Ofta hittar man i äldre handlingar och litteratur begreppen svenskskomakare och tysk- skomakare. Svenskskomakaren var oftare verksam på landsbygden och tyskskomakaren i staden. Många av de mellansvenska städerna bestod av en stor andel borgare med tyskt ursprung och kanske det är utifrån detta som begreppen har uppstått. Benämningarna har dock inget med nationalitet att göra. Det är tillverkningstekniken som avses. Svensk- skon har både i text och bild beskrivits på många ställen. Delarna i skon är huvudsakligen ovanläder, bindsula, flera lager med näver och slutligen en slitsula av trä eller läder. Ovan- lädret fästes på lästen och därefter vek man ovanlädret utåt och sydde fast ovanlädret vid sulorna och näverlagtren. Någon beskrivning på tillverkningen av tyskskor har jag inte träffat på. Uppenbarligen råder en begreppsförvirring rörande dessa. I nationalencyklopedin”” beskrivs de som pliggade skor. Pliggning infördes dock i Sverige först under de tidigaste decennierna på 1800-talet samtidigt som namnet tyskskor är känt sedan slutet av 1600-talet”. Det rör sig därmed om olika tekniker. Ovanlädret förseddes med en bes, en skinnrem, och tillsammans med ovanlädret syddes denna fast i bindsulan. I dagens randsydda skor ligger sammanfogningen en bra bit in på bindsulan. I den historiska randsydda skon var sömmen placerad ute vid kanten av bindsulan. Båda teknikerna är allmänt förekommande i Sverige från 1600-talet och fram till mitten av 1800-talet. På landsbygden föredrogs dock becksömsskon. Sannolikt var den mer stryktålig och klarade vätan bättre än tyskskon. 19