Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den gamla ästetiken - Hur en död kan synas vacker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
DET SKÖNAS PROBLEM
och motsägande egenskaper i bakgrunden. Ett exempel:
hur kunna vi finna en död människa, ett lik vackert
ja, ofta vackrare än personen syntes oss i lifstiden?
Bjuder liket oss verkligen några lifsfrämjande egenskaper?
Om vi tänka närmare efter, skola vi nog finna att detta
mycket ofta är fallet.
Hur en död kan
synas vacker.
Det säges allmänt att sömnen är en bild
af döden, men i än högre grad torde
dock döden för oss vara en bild af
sömnen, d. v. s. af den fullkomliga rofyllda hvilan. Den
lugnt »hänsofne» representerar symboliskt för oss hvilans
högsta och idéelaste gestalt. En sådan hvila är den
möjligast fullständiga, hvilken icke störes af jäktet utomkring,
en hvila, under hvilken ingen närvkraft ödes, inga
kastningar eller vridningar af den uttröttade kroppen
förekomma, inga orosymtom och heller inga smärtande
drömmar. Vilja vi vid en dödsbädd försöka att tänka oss
drömsyner bakom en lugn dödsmasks klara och fridfulla
drag, blifva dessa också nödvändigtvis ljusa, att inte säga
himmelska. Djup, fridfylld hvila med ljusa eller inga
drömmar, är emellertid något, som vi lefvande dagligen
trakta efter, när arbetsdagens tunga är öfver, ty af egen
och andras erfarenhet veta vi att detta just är den mäst
stärkande formen af hvila och en af hufvudbetingelserna
för vårt lifs fulla utveckling, för dess grundliga bevarande
och ständiga pånyttfödande. Människan förnimmer och
bedömer omedvetet och oundvikligen äfven de dödas
tillstånd, såsom vore det hennes eget. Sin vana trogen
mäter hon äfven detta tillstånd, sådant det angifves af
dödsmasken, med sig själf, sitt eget lefvande jag såsom
måttstock. Hon erfar, med andra ord, själf vid åsynen af den
dödes frid tidt och ofta en ljuf och stärkande känsla af
ro, och det är af detta skäl hon här finner skönhet.
Detta torde för hvarje tänkande vara obestridligt, och hela
det sätt, hvarpå vi människor reda de dödes läger, pekar
dessutom hän i den här angifna riktningen. Vi göra som
bekant allt för att den döde på sin hvita kudde och i sin
hvita dräkt icke skall se ut som död, utan endast
sofvande. Ja, vi tillsluta till och med hans brustna ögon
och hans slappnade mun för att inte döden utan lifvet må
möta våra blickar från hans hviloläger. Och i många fall
balsamera vi ju äfven liket för att kunna så länge som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
