Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Våra skönhetsbegrepp i fråga om könssaker - Själsuttryckets betydelse för den mänskliga skönheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET SKÖNAS PROBLEM
19
sig. Kändt är allmänt ett så lydande orakelsvar: »Intet
för mycket». Och Greklands store tänkare och skalder
uppsatte ju allmänt den vishetsregeln, att människan
borde vakta sig för öfverdrifna begär och i allo bibehålla
en gyllene måtta. Själfbehärskningen var med andra ord
deras ideal. Det vore icke människan värdigt att
nedsjunka till en slaf under de drifter hon hade gemensamma
med djuren, hon måste tvärtom blifva dessa drifters herre
och därigenom höja sig öfver djurlifvet; endast på detta
sätt kunde hennes utveckling som människa varaktigt
betryggas. I den kristna världsåskådningen fick denna
uppfattning ett än djupare rotfäste, ja, den slog till och med
öfver och blef till en fordran på kroppens fullständiga
späkande, på det att själen skulle kunna nå fram till så
mycket större fullhet, djup och renhet.
Själsuttryckets
betydelse för
den mänskliga
skönheten.
Det kroppsliga förlorade i människans
ögon allt mera af sin skönhet, och
själsuttrycket blef hädanefter det framför allt
annat afgörande vid hennes
skönhetsdomar öfver de mänskliga fenomenen,
könsförhållandena inbegripna. Ju mindre djuriskt
människan i allmänhet uppträdde, och ju mer hennes
öfverlägsenhet öfver djuren kom till synes, dess skönare
föreföll hon. Denna åskådning är fortfarande i våra dagar
den förhärskande, och om man än måste opponera mot
det förnuftsvidriga pryderi och den osunda asketism denna
nya lifssyn ofta uppammat, så måste man dock erkänna
att den i hufvudsak innebär en lysande seger af det
mänskliga i oss öfver det alltför djuriska. Kanske har också i
många fall Belzebub endast kunnat utdrifvas - med
Belzebub. På så vis skulle till och med det lifsfientliga
celibatet kunna få ett försonande skimmer öfver sig.
Under alla omständigheter torde icke mera något tvifvel
kunna råda därom, att den innersta drifkraften vid denna
stora omhvälfning af den mänskliga lifssynen och de
mänskliga skönhetsbegreppen varit människans egen
själfbevarelsedrift, omsorgen om artens bestånd och utveckling,
månheten om just de lifsegenskapers häfdande, genom hvilka
människan segrat i kampen med andra djurarter och på
hvilkas fortgående utveckling framgången för hennes släkte
och dess egenart i första rummet beror. Jag menar: hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
