Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Ett brev till Lars Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mehring politiserar inte estetiken; det skulle ju innebära att
det funnes en ”opolitisk estetik”; det funnes en skönhet som
hörde tiden och det särskilda till och en bortom som hörde
evigheten och det allmänna till:
”Men denna sats löses upp liksom det allmänt-mänskliga
upplöses om man försöker få grepp om det. Så länge det mänskliga
samhället är uppdelat i klasser (och innan det var uppdelat i
klasser fanns det över huvud taget ingen konst) har det alltid
bara funnits ett speciellt-mänskligt och aldrig något
allmänt-mänskligt.”[1]
Med insikt i den estetiska diskussionens sociala betydelse
klarlägger Mehring den officiella litteraturvetenskapens verkliga
funktion. Han gör det också med en lysande – en Lessingsk –
polemisk skicklighet:
”Naturligtivs skall Scherer och Erich Schmidt inte ha mer än
de förtjänar. Deras alexandrinska lärdom förblir obestridd. Har
de verkligen läst hela det berg av böcker som de anför i sina
’Anmärkningar’, kan man rentav med Lessing befara att redan
det de har läst är för mycket för deras sunda förnuft.”[2]
Med de tio "Estetiska strövtåg” som Franz Mehring
publicerade i "Die Neue Zeit” 1898/99 inledde han medvetet det
nödvändiga förarbetet till en marxistisk estetik:
”Att skriva en vetenskaplig estetik med hjälp av den historiska
materialismen vore en lika tacksam som svår uppgift. Till en
sådan stor och omfattande byggnad syftar de följande artiklarna
inte ens att ge några byggstenar, på sin höjd vill de röja undan
litet buskar och ris från byggplatsen.”[3]
Detta innebär att Mehring förde diskussionen vidare.
Marxismen var inte en samling svar, den var ingen schablon. Allvarliga
frågor måste tas på allvar och det finns ingen genväg förbi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
