Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
villas atrium och han vill bli lurad att tro att trollen är sagor
och att helvetet avskaffats med förnuftiga argument.
Också satiren är en omöjlig form. Man kan i litteraturen —
om man vill ge den det minsta sken av trovärdighet (utan vilken
även satiren dör) — inte som fiktion skriva vad våra politiker
och företagsledare låter skriva åt sig och framlägger som fullt
allvar.
Och jag fruktar att vad jag nu skriver blir totalt verkningslöst
därför att läsaren tycker sig skymta patos mellan orden. Och
Patos är — som vi alla vet — mycket patetiskt.
När jag nu skriver ”vi” då menar jag ”svenskar”,
”västeuropéer”, ”européer från Vladivostok över London till
Kalifornien”. Och det ”nu” jag använt mig av är detta vårt nu då dessa
— i olika grader — privilegierade vill bevara sina privilegier.
All erfarenhet talar för att de kommer att göra det kosta vad det
vill — för andra. Dessa ”andra” som inte är vi och vars situation
inte är vårt nu kan dock —- måste — begagna sig av utopi,
skräckvision, satir och patos. Det finns ingen världslitteratur ty
det finns inget ”världs-nu” och inget ”världs-vi”. Först insikten
om detta gör det möjligt för en skrivare att arbeta inom ett vi
och i ett nu som är världsomfattande. Därmed blir det honom
också möjligt att (medvetet och alltså försiktigt) använda sig av
utopin, skräckvisionen och satiren.
Men förutsättningen för denna insikt är en medvetenhet som är
i vidaste mening politisk. Att vara Parteilich, eller
kulturarbetar-organiserad, eller mot någon existerande apparat lojal omöjliggör
i detta europeiska nu en sådan medvetenhet. Först genom att
förneka detta europeiska ”vi” kan man se det; det definierar sig
och får konturer först när man tar avstånd från det och
utsöndrar sig ur det. Därmed spränger man också ramarna för den
gamla politiska radikalismen. Den utgick från möjligheten till
beja-kelse, anslutelse, vänskap och solidaritet inom de europeiska
samfunden. Nu är det blott den absoluta förnekelsen som kan leda
den europeiske skrivaren ur denna fälla i vilken den vita
världs-överklassen fångat sig.
Svensson i sitt atrium, denne trevlige man som på
lördagskvällen dricker grogg och sjunger Taube omgiven av hustru, barn och
vänner, är en SS-man på permission. Hans drömmar och hans
utopier är för andra livshotande och farliga. (En värld av motor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
