Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Envar sin egen fähund
Här är alvaret. Där betar fåren. Kring dem kretsar hunden. Han
beskyddar dem. Under horisonten en konservfabrik. Vid vägen
från alvaret till fabriken en skylt. På skylten en hyllning till
får-köttet. Under skylten glada barn på skolresa. En flicka i blå
klänning tittar på skylten, säger:
-— Bä, bä, vita lamm.
Läraren pekar mot skylten, säger:
— Stöd modemäringen.
(Snart är barnen vuxna. Vad som då sker med dem är en annan
historia.) Nu vandrar de vägen bort ur bilden.
Vi återgår till hunden. Hunden är en fårhund. Hunden är en
fähund. Den är lojal, plikttrogen, svansviftande, tandgrinande;
själva symbolen för trohet och borgerliga dygder (sedan
stenåldern). Dock det medvetna fåret (tillåt mig anta att det finns på
alvaret) ser den plikttrogne trofaste vännen och fåravämaren som
fähund. En den där ser till att icke ens det minsta lamm undgår
sin slakt. Drabbad av denna insikt kanske det medvetna fåret
lyckas undfly sina beskyddare, hålla sig undan på alvaret och undgå
sin konservburk. Då gråter den gode herden över fähundens
försummelse och ett (om än litet) slag har drabbat konservindustrin.
Till middag skall jag äta fårkotlett. Jag ser genom fönstret hur
kotletterna ligger redo på fatet bredvid spisen. Snart vrids
strömbrytaren, den röda signallampan tänds och käften min börjar
salivera. Det finns inga medvetna får och för mig som människa
strövar blott kotletter och raggsockor på alvaret.
Men människor har ord att uttrycka sin verklighet. De har —
som Pavlov påpekade — ett sekundärt signalsystem. Därför kan
de bli medvetna. Även om döden bortom horisonten. Men den
insikten är obehaglig. Därför blir vi våra egna fähundar. Vi
vaktar oss själva. Vi är hövliga, lojala, plikttrogna. Detta låter
vackert. Människans tragedi. Låt oss alltså tala om svenskar och
vietnameser i stället.
Nu dödas vietnameser. Bombas, bränns och skjuts. Torteras och
utplundras. (De rika angriper — som så ofta förr — de fattiga.
Den som mycket är givet har också givits rätten att sprätta upp
buken på den varifrån det stulits. Ty den som haver, honom skall
varda givet, och den som icke haver, honom skall ock varda ifrån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
