Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ty det är risk att jag förlorar min förstfödslorätt.
Olyckor är icke olyckor, tillfälligheter icke tillfälliga. I januari
går jag ut i gatan, jag ser åt vänster, jag ser åt höger, jag ser åt
vänster och tar steg. När jag åter ser åt höger är jag redan långt
ute och bilen träffar mig. Ett ögonblick fryses skeendet och i
huvudvridningen vet jag att bilen som skall komma i blickfältet
också skall träffa mig. Jag överlevde. Men om det var tur
(snöhög) att jag överlevde så var det inte otur att jag blev påkörd.
Man blir inte (annat än i sällsynta särfall) påkörd utan att ha
velat. Det undermedvetna är ett dumt djur. (Veligt.) Jag var
trött, ledsen, i djup konflikt med mig själv. Felhandlingen var
därför inte tillfällig. Den var självbestraffning. (Bilolyckor är ju
för övrigt oftast lyckade självmordsförsök.) Men jag önskar inte
straffa mig till döds. Och hur trött man än är, hur ledsen och
utarbetad undkommer man dock alltid att bära ansvaret (bilen
drabbar dock mig reellt — icke blott symboliskt) för sina
felhandlingar och bisatser. Det ansvaret är inte juridiskt och fastnar
inte i något paragrafnät.
I Lahti talade Erih Kos, montenegrin och känd satiriker. Hans
bisatser oroade mig. På tal om den nationalromantiske poeten och
folkvisesamlaren Sima-Milutinovic-Sarajlila (död 1847) nämnde
han i förbigående att dennes diktning var besläktad med
bypoj-karnas råa musik — ”vilkas sång närmast liknar vargtjut”. Det
sade han i femte minuten av sitt anförande. Därefter misstrodde
jag honom. Jag skall förklara varför.
På ett plan är yttrandet helt korrekt, M:s diktning var
besläktad med bondpojkarnas sång. På ett annat plan ingår Erih Kos’
bisats i en klassisk tradition. Han hade kunnat åberopa Goethe
som kallade de serbiska sångerna ”barbarisk folkpoesi” där
ingenting fanns att hämta (fast Goethcs inställning var
mångbottnad och han i andra sammanhang sade tvärtom). Men om
man kan placera in bisatsen i ett sammanhang så kan man
därmed inte lämna den. Ty orden bär på känslor och sociala
värderingar.
I en bondekultur, herdekultur, säger man ogärna ordet ”varg”
om varg finns på trakten. Det är — för den traditionsmedvetne —
ingen enkel lustighet att om någon säga att han sjunger som
vargarna tjuter. Språket bär traditionerna vare sig vi vill eller inte.
(”När man talar om vargen står han vid fårporten.”) Om bybor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
