Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Deras farföräldrar och morföräldrar var torpare och
backstusit-tare. När de onda dagarna kom kunde de säga med Pavo:
”Blanda du till dubbelt bak bark i brödet, jag vill gräva dubbelt
större diken.” Ty i torparsvälten kunde man så och skörda:
”Hustrun lade dubbelt bark i brödet, gubben grävde dubbelt
större diken, sålde korna köpte råg och sådde.” Men vad skall
arbetarna i Edsvalla göra? Sälja bilen, köpa potatis och sätta på
egna hemmets gräsmatta? Proletären förblir proletär och blir
aldrig borgare även om han får både bil och villa.
Och arbetsgivaren ger inget arbete. Arbetsgivaren är
arbetsköpare. När det inte lönar sig att köpa arbete, då står proletären
utan. Sedan kan han resa till Stockholm, bo i barack och bygga
lyxvillor. Det är hans frihet.
Men visst menar jag att arbetarna i Edsvalla bär sitt ansvar.
De har låtit locka sig att tro på drömmar. Drömmar om
välfärdsstat och trygghet. De har trott på samhällssolidaritet och att
vi sitter i samma båt och delar samma kaka. De har inte varit
medvetna om sin situation. De har till en del trott på vad
borgarna sagt — att arbetarklassen blivit borgerlig och upphört att
vara klass därför att arbetarklassens organisationer genom
klasssolidaritet lyckats pressa upp priset på arbete så att arbetarna fått
råd med bil och semester och villa. Men nu märker arbetarna
och tjänstemännen vad klass och proletariat vill säga. De var, och
har förblivit, proletärer utan annat att sälja än sin arbetskraft.
Det finns bara en väg ut ur denna ständiga cirkel av krig och
kris. Den är att lönearbetarna ser sin situation som klass. Det är
klassmedvetenhet det, och det är ett ord som anses fult. Ty det
är en solidaritet som inte är en solidaritet med funktionärer,
med ”nationen”, utan en solidaritet med klassen. Den vägen
leder inte till ”välfärdssamhälle” (som brås mer på Bismarck än
på socialismen) och inte till biandekonomi, utan till socialism.
Och socialism är inte ”lönsamhets-socialism” eller
”marknads-socialism” eller ”privilegie-socialism” utan ett samhälle där
man upphävt kapitalismen, där man inte följer dess
lönsamhets-lagar. Först i ett sådant samhälle blir lönearbetaren en människa.
Till dess är han en vara bland varor. Och att inte Arne Matson
nu smälts ned till tvål har han inte humaniteten att tacka för;
det är bara så att det inte lönar sig att göra tvål av folk. Det är
allt. Krig lönar sig däremot. Därför får krigen vackra ideal kring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
