Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kommunistiska regeringsmedlemmars ansvar, i andra fallet på
europeiska socialdemokratiska regeringsmedlemmars ansvar.
Varken kommunister eller socialdemokrater har tagit
regeringsmakten i ond avsikt, dvs i avsikt att få fängsla och få förtrycka;
de har haft de bästa intentioner. Men det har gått så fel. Och
endast den som håller sig inom de vita herrefolkens sfär kan
bortse från vad europeiska socialistiska politiker gjort mot fattiga
och färgade folk. Tragedin med detta har varit att den
europeiska arbetarrörelsen ständigt bäddat för sitt eget nederlag.
Sveken mot idéerna har blivit svek mot det egna folket. Det som
Marx skrev om Englands arbetarklass år 1870 har ännu inte
genomsyrat den europeiska arbetarrörelsen (vare sig kommunister
eller socialdemokrater): ”... väcka de engelska arbetarna till
medvetande om att för dem är Irlands nationella befrielse inte
en fråga om abstrakt rättvisa eller humanitära känslor utan den
första förutsättningen för deras egen sociala befrielse. ..”
Hittills har den europeiska arbetarrörelsen i praktiken aldrig
erkänt människornas likaberättigande. Det har varit en fras för
både kommunister och socialdemokrater. Därför har också den
europeiska arbetarklassen fått lida.
Det finns nu i Europa från Ural till Wales en ung generation
som menar allvar med socialismen och den internationella
solidariteten. Jag har träffat dem i Moskva, i Berlin, i Paris och
London. De har inte mycket till övers för apparaterna. En socialism
som både i öst och väst hjälper de privilegierade; som brås på
Bismarck mer än på Marx. De litar lika lite på Kosygin som på
Wilson eller Guy Mollet eller Waldeck Rochet. Och denna
generation ställer också den svenska arbetarrörelsen inför valet.
Tänker den ta avstånd från kolonialismens och nykolonialismens
skändligheter även i handling? Hur tänker den i FN bevisa sin
internationella solidaritet? Förmår inte den svenska
arbetarrörelsen göra detta — då förlorar den (se undersökningarna) denna
generations röster och därmed faller den från den politiska
makten.
Arbetet 13-1-67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
