Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allvar för att det skulle hota de kapitalgrupper som tjänar på och
dirigerar modeväxlingama — då skulle dessa centraldirigerade
tidningar börja utsöndra ledarartiklar om modets frihet och
personlighetens okränkbarhet som en pavlovsk hund avsöndrar saliv
vid en visselsignal.
AB 12-11-67
Prov utan värde
Jag har fått brev från en 55-årig läsare som inte tycker om vad
jag skriver. ”Det kväljer mig varje gång jag ser ditt namn i olika
sammanhang.” Han menar också att jag är: ”ett lydigt redskap
för socialdemokraterna (läs anarkisterna) i Sverige.” Han
tillmäter vänstern en betydelse som långt överstiger vår vildaste
ärelystnad: ”Ja, hela den civiliserade världen står undrande över ert
ruskiga hantverk. Stackars vår i botten präktiga svenska ungdom,
som kommer under edert inflytande, lydiga redskap för vår s. k.
svenska socialdemokrati i en modem ’välfärdsstat’..Han
menar också att det kommer att gå landet illa: ”Här har du den
oförfalskade sanningen, som istället skulle skrikas ut i stora
bokstäver i den svenska pressen. Akta er för Amerika! Det kan
komma en dag, då det blir synd om det lilla gapiga Sverige.”
Så långt är brevet alltså ett normalt skällebrev. Synen på mig
som ett ”lydigt redskap”, på socialdemokratin som en
folkför-förande sammansvärjning och hoppet om att någon stormakt skall
ingripa och rensa upp i Sverige ingår i den galna världsbild som
kännetecknar de dårbrev som varje ”publik figur” till vänster
om Gunnar Unger får. (Jag tvivlar f. ö. inte på att även han får
brev i vilka han beskylls för att vara hemlig bolsjevik.) Alltså
ned i lådan för dårbrev och mänskliga dokument.
Men ... Brevet innehåller också andra upplysningar som jag
tar för gott. På följande sätt beskriver han sig själv:
”Jag är invalid i mina armar sedan barndomen. Under de
svåra depressionsåren före andra världskriget fick jag frysa, svälta,
fara illa. Inga anhöriga, inga pengar, plockade cigarrettfimpar på
gatan varje dag... född av fattiga föräldrar, bara folkskola, ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
