Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
intellektuella vänstern. Inte för att vi skulle vara någon avgörande
kraft i historien, men vi har spelat - och spelar - en nyckelroll när det
gäller att ge fascismen möjlighet att vinna stöd bland massorna.
Fascismens framväxt hade varit omöjlig om inte de vänsterintellektuella
hade banat väg för fascismen. Jag talar inte om fascismens ideologer
och heller inte om de märkliga korsningar av radikal höger och
natio-nalbolsjevism som förekom på den intellektuella scenen i Tyskland
och Frankrike under mellankrigstiden.
Historiskt är det möjligt att tala om vänstern. Men ord och
verklighet sammanfaller inte alltid. I Polen står den verkliga vänstern
-arbetarklassen i kamp - mot en falsk vänster som klär ut sig i den
klassiska vänsterns alla ideologier och kallar sig själv marxistisk och
socialistisk och kommunistisk och arbetarklass. Det är lika
förvirrande som när hitlerfascismens kollaboratörer uppträdde som
europeiska socialister och talade om revolution och verklig förändring. Men
vi som blev politiskt medvetna och organiserade oss under kriget mot
fascismen såg naturligtvis vad folk som Flyg i Sverige och Doriot i
Frankrike var för några trots att de en gång varit revolutionär vänster
och fortfarande talade om socialism och revolution.
Vänsterpartierna förändras liksom vänsterns politiska ledare.
Några av de partier som kallar sig själva kommunistiska utvecklas som
arbetarklasspartier och tvingas därmed att steg för steg se
verkligheten i Moskva och göra upp räkningen med Bresjnev och inta en verklig
antifascistisk ståndpunkt. Andra partier har en apparat som är
tillräckligt stark för att behålla eller återta kontrollen över
partiorganisationen. De tjänar Kreml och blir en allt mer reaktionär kraft i sina
länder. De utvecklas som Doriot. Men att vänster och höger på detta
sätt byter plats bidrar inte till möjligheterna att bekämpa fascismen.
Det tar tid att se att dessa partier antar en ny karaktär liksom det tog
tid att se att Mussolini inte bara var en vanlig socialist på högerflygeln
som tog ett steg åt höger utan att han aktivt byggde upp en ny och
farlig politisk kraft för reaktionen.
Före Andra världskriget begick vänsterns politiska partier allvarliga
fel som gjorde fascismens framväxt möjlig. Vi känner alla till dessa fel
och vi kan diskutera om det var Komintern-ledningen eller de lokala
partiledarna som hade huvudansvaret. Själv är jag böjd att hålla med
kineserna (som gjorde fel både på egen hand och på order av
Komin-tern) att det yttersta ansvaret var de lokala ledarnas. I dag är
situationen mycket svårare. De partier och grupper som samarbetar med
Kreml gör inte bara fel - de har blivit en aktiv kraft för krig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
