Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klargöra min inställning. När kollokviet inleddes förelåg hela texten på
franska.
När kollokviet öppnades meddelades att en tidsgräns på tio minuter
införts; att jag och andra alltså kunde ta upp endast delar av våra
anföranden. Dessa tio minuter var dock - visade det sig - tänjbara på
olika sätt för olika deltagare. Endast mot två deltagare krävdes från
golvet att de skulle fråntas ordet — den ena var A.M. Macchiochi när
hon angrep Sovjets blodiga ockupation av Afghanistan och de
kriminella så kallade ”röda brigaderna” i Italien. Den andra var jag när jag
talade om Faurisson-affären. Det var för övrigt samma personer som
ropade i båda fallen.
Det kanske kan vara riktigt att säga att kollokviet ”utmynnade” i
ett beslut om att skapa en internationell författarorganisation med en
viss bestämd plattform. En halvtimme innan ljuset skulle släckas och
salen utrymmas föredrogs från podiet en resolution. Det sades också
att en sådan organisation skulle skapas. Jag protesterade av
principiella skäl mot det odemokratiska och snäva tillvägagångssättet och
den suddiga resolutionen. Vi var tre svenska författare. Ingen från
Norge. Ingen från Danmark. Ingen från Finland. Vi var inte
representativa ens för de icke-fascistiska författarna i Sverige. Vi kunde inte
binda någon i framtiden. Kollokviet hade heller inte den
samstämmighet i uppfattningarna att det var möjligt att godkänna en längre och
mer detaljerad programskrivning. Jag föreslog i stället att vi skulle
nöja oss med ett konstaterande och ett tack och en uppmaning: Alla är
vi oroade över fascismens tillväxt; det var riktigt av inbjudarna att
organisera kollokviet; vi måste uppmana kollegerna att samlas och
gemensamt arbeta ut riktlinjer. Jag hade två minuter på mig att
argumentera. Sedan blev jag fråntagen ordet. Det var den ena av två
gånger jag fråntogs ordet. En majoritet röstade för resolutionen. En
minoritet mot. Jag var den ende som markerade abstention. Något
ledande organ utsågs inte. Hur den internationella organisationen kom
till vet jag inte. Det måste ha varit på ockult sätt.
Agneta Bohman tycks tro att det är dåligt att kräva korrekta
organi-sationsdemokratiska former. Men det är nödvändigt. Just därför att
hotet från fascismen är verkligt får man inte handla på detta sätt även
om syftet är gott. Jag hoppas det nu inte plötsligt finns en
centralkommitté i Paris för författarnas internationella arbete mot fascismen. En
riktig sådan kan blott upprättas genom ett tålmodigt arbete steg för
steg. (Om detta har jag också skrivit Paris.)
Det är nämligen barockt att tänka sig att Sun Axelsson, Jan Myrdal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
