Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att jag låter Marx påpeka detta beror på att en författare i ämbetet och
en intellektuell i institutionerna är och förblir motsägelser i orden. Marx
hade rätt och vad han skrev om dessa frågor i Rheinische Zeitung 1842
gäller nu som då, gäller Sverige som Mexico som Kina. Man har alltså att ta
parti i tidens stora strider utan att fegt gå med i en akademi - feodal,
kapitalistisk eller ämbetsmannasocialistisk. Det gäller för oss nu, som för Marx
då, som för våra kolleger i länder som är eller kallar sig socialistiska, som
för våra efterföljare om tusen år eller tiotusen år i de kommande striderna,
att alltid, med de Petri ord Marx så gärna citerade, lyda Gud mer än
människor.
Det intellektuella arbetets förutsättning är att man när så är nödvändigt
utan att tveka bryter varje lag, slår sönder varje lojalitet, sliter varje
släktskapsband eller vänskapsband, gör slut på varje hänsyn, sätter sig över
varje hövlighet, varje frihet, varje estetisk norm. När det är nödvändigt alltså.
Inte annars. Men den nödvändigheten kan - som Marx påpekade - inte
bestämmas annat än av arbetets krav.
Detta behöver sägas i en kultur så samsupen som den svenska.
*
Den kinesiska kulturpolitiken börjar oroa mig. Där har man sin
tradition och man har utgått från sina förutsättningar. Vad Marx skrev
återkommer visserligen ofta båda hos den unge och åldrande Mao men det
konfuci-anska arvet har alltid varit starkt.
Det som oroar mig är inte så mycket vad som sker inom Kina. Jag vet av
erfarenhet att det är stor skillnad mellan den yttre, alltid förenklade och
platta, bilden av Kina och det mångskiftande livet i Kina. Jag är övertygad
om att där diskuteras och att där olika intellektuella, också intellektuella
från fattig- och lägre mellanbönder, diskuterar och tar ställning och
ifrågasätter. Något av det sipprar också ibland ut i yttervärlden.
Jag är inte orolig för deras naturvetenskapliga diskussioner. Där har de
också en mycket bred kontaktyta med naturvetenskapsarbetande
intellektuella i andra länder. Jag är inte orolig för den internationella sinologiska
diskussionen. Där deltar Kina åter med entusiasm. Jag är heller inte orolig
för deras akademabla kontakter; tvärtom.
Men när det gäller Kinas kontakter med den internationella intellektuella
debatten utanför institutionernas korridorer är jag djupt orolig. Jag tror
att Kina nu håller på att isolera sig intellektuellt. Det märks också på den
roll Kina spelar i den konstnärliga och intellektuella debatten i världen; nu
är denna nästan försumbar. Visst kan vi resa i Kina och skildra Kina, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
