Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det är i och för sig ingen ömsesidighet, inget verkligt utbyte. Det beror inte
på kulturrevolutionen. Då var kontakterna ofta svåra och tillfälligt
avbrutna. Men de existerade. Det fanns också på den tiden en viss ömsesidighet.
Särskilt under de senare åren av den kulturrevolutionära perioden.
Det är heller inte så att vi utanför Kina söker bryta förbindelserna. Det
som inträffat är att de personer som bär ansvar för Kinas kulturella
förbindelser valt de officiella och akademiska kontakterna före det intellektuella
meningsutbytet och det politiskt taktiskt lämpliga framför det intellektuellt
nödvändiga och därmed kontroversiella. Det är mycket farligt. För Kina.
Jag kan ta olika exempel.
Först ett där jag själv var inblandad. 1978 diskuterade jag i Peking ett
seminarium i Sverige för kinesiska och nordeuropeiska författare och
kritiker kring realismens problem. Deltagarna skulle vara kinesiska, norska,
svenska och tyska författare och kritiker vilka stod mitt i sin utveckling.
Alltså redan med debutböckerna bakom sig. De skulle tillhöra den
förfat-targrupp (inbördes såväl politiskt som litterärt mycket olikartad) som på
allvar intresserade sig för realismens formella och innehållsliga problem.
Samman med professor Gerhard Bauer i Berlin hade jag redan diskuterat
vissa frågeställningar. Finansieringen höll jag på att lösa. Vi skulle ta en
vecka och fylla en hel kursgård. Men när vi skulle börja det praktiska
organisationsarbetet kom brev från Peking. Man hade inte tid. Man ville inte
diskutera intellektuella frågor intellektuellt. Man ville diskutera officiellt
och formellt.
De norska, svenska och tyska författare och kritiker som kunde komma
ifråga vid en intellektuell diskussion kring realismens problem i litteraturen
var visserligen mycket olika men de hade dock alla kritiserat överheten vid
tillfälle. I Kina menade man att kontakt och diskussion med sådana skulle
äventyra de statliga förbindelserna och få handelspolitiskt negativa följder.
Man ville sköta det intellektuella genom statliga organ i våra länder.
En svensk regeringsdelegation skulle då till Kina för handelsdiskussion.
Jag tog upp kulturutbytesfrågan med den svenska regeringen. Kina hade
missuppfattat den sociala verkligheten i våra länder menade jag. Från
regeringens sida instämde man. Svenska staten och dess officiella och officiösa
organ hade ingen kontrollfunktion över kulturutbytet och ingen
bestämmanderätt i intellektuella frågor och ville inte tvingas till en sådan från
kinesisk sida. Trots att det inte var en kulturdelegation framförde den
svenska regeringen dessa synpunkter i Peking.
Men det hjälpte inte.
Från kinesisk sida ville man inskränka kulturutbytet till studentutbyte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
