Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordisk Familjeboks föreställningar om djurs moraliska karaktär och
kunde inte ens relateras till påfågelns sociala betydelse i Indien och för
medeltida europeiskt ridderskap.
Med uttrycket ”de fyra” förhåller det sig lite annorlunda. Det slog
igenom i debatten även utanför Ny Dag. Det var användbart i polemik
även om det saknade verkligt innehåll. Det var Jörgen Eriksson i Dagens
Nyheter som valde ut fyra sinsemellan ideologiskt och politiskt och litterärt
helt olika författare och förklarade dem vara en grupp ensamma genier i
kamp mot det solidariska samhället och därigenom skapade vad som kom
att kallas ”de fyra”.
Naturligtvis kan man sammanföra olika skribenter till olika grupper allt
efter det sätt på vilket man väljer. Yrsa Stenius, Jörgen Eriksson, Jan
Myrdal och Sven-Eric Liedman kan således utnämnas till en ”de fyra” genom
att man tar korsningar där orden sammanfaller. På liknande sätt kunde
Per Engdahl, Jörgen Weibull och Lars Gustafsson sammanföras till en
annan gruppering ”de tre”. Om någon tvivlar åtar jag mig att utföra
sammanställningarna. Men ett sådant sammanförande saknar relevans.
Det enda som är gemensamt för de fyra författare vilka Jörgen Eriksson,
Yrsa Stenius och Sven-Eric Liedman klumpade ihop till en gruppering är
att de försörjer sig på arbete som författare. Men i den frågan har
Sven-Eric Liedman faktiskt uttryckt en riktig tanke:
”Det finns ingen anledning att förneka att de s k fria intellektuella -
alltså de som enkelt uttryckt saknar arbetsgivare - har sitt berättigande.”
(s. 129)
Genom att låta sitt tänkande kritiklöst styras av en klyscha drivs
Sven-Eric Liedman dock att skriva:
”Sven Delblanc blev den fjärde att ge sig in i leken. . . med honom blev
de fyra ändå fyra. . . I deras omedelbara efterföljd började snart andra,
dittills okända förmågor attackera vad de såg som det kulturella
etablissemanget. Mats Gellerfelt gjorde sin lycka sommaren 1980. . .” (s 26)
Men om Sven-Eric Liedman hade sett efter vad han polemiserade mot
hade han upptäckt att Sven Delblanc visserligen var den fjärde i ordningen
i Svenska Dagbladets debatt sommaren 1980 men att Mats Gellerfelt var
den tredje och att Lars Gustafsson skriver aderton dagar därefter som den
sjätte.
Sven-Eric Liedmans konstruktioner vilar inte ens på kvicksand. De har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
