Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alls ingen grund. Till en del tror jag att Sven-Eric Liedmans svårigheter
med verkligheten beror på språklig osäkerhet. Jag - och såvitt jag förstår
också min medförfattare Lars Gustafsson - är beredd att vara överens med
honom när han skriver:
”. . .exercisen med långa hänvisningar i ’Den onödiga samtiden’ var på
sin tid berömd”, (s 33)
I den boken hade vi använt långa citat som exempel och utifrån
kommande repliker i ett samtal. Det arbetssättet uppskattades av läsare och kan
sägas ha berömts av vissa kritiker. Åtminstone av tysk kritik. Men
Sven-Eric Liedman menar inte att skriva ”berömd”. Han menade ”beryktad”
(kanske starkare på tyska: beriichtigt.) Han fumlar i språket.
Möjligtvis förklarar denna oskärpa en rad felaktiga påståenden i hans
bok. Så till exempel:
”Den sedvanliga marxistiska uppfattningen från Engels och Lukacs (om
Balzac J.M.). . . tillbakavisas med hetta av Jan Myrdal.” (s. 121)
Men vad jag visat - och omsorgsfullt belagt - är att den före år 1932
sedvanliga marxistiska uppfattningen bröts av en rysk litteraturpolitisk ukas
förmedlad av Lukacs år 1932 och att denna nytolkning aldrig granskades
eller diskuterades utan blott klubbades och blev en ny sedvanlighet.
Sven-Eric Liedman har svårt att följa ett resonemang i flera led. Han sitter fast i
gängse (sedvanliga) formuleringar.
Värre blir det dock när Sven-Eric Liedman kommer med så direkt
felaktiga påståenden i en argumentation att de knappast kan bero bara på dålig
särskiljningsförmåga:
”. . .Myrdal citerar hellre ett ord från den tyske 1800-talshistorikern
Ranke: man skall skildra förloppet ’wie es eigentlich gewesen”, hur det
verkligen varit. Och med det finns inga speciella problem!” (s. 122)
Om Leopold von Ranke har jag skrivit flera gånger. Just därför att
Rankes ”wie es eigentlich gewesen” reser mycket speciella problem. Det är ju
inte så att Rankes källkritik leder honom till objektivitet trots hans
preussiska ideal utan med källkritik skapar han en preussisk objektivitet liksom
Augustin Thierry med källkritik skapar en liberal objektivitet. (Den som är
intresserad kan gå till den av Liedman citerade volymen - Strindberg och
Balzac - och läsa själv. Ranke citeras på s. 113 och sammanfattningen görs
på s. 208.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
