Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I två fall försöker Sven-Eric Liedman på mer allvar diskutera mitt
arbete. Det ena rör vad han kallar min indeterminism och det andra min
prakti-cism. Men han lyckas inte. Han når inte längre än han gjorde 1966 när vi
sist diskuterade detta och jag kan bara hänvisa till vad jag då skrev om
Liedman, nödvändighet och möjlighet. Jag låter därför trycka om det i
nästa skriftställningsvolym: ”Den trettonde”.
Sven-Eric Liedman har alltså skrivit en dålig bok i stället för den viktiga
bok som varit nödvändig. Men hans bok är inte dålig på ett intressant sätt.
Den är inte dålig på professorsnivå. Den är tyvärr dålig nere på
gymnasie-uppsatsnivå.
SvD 3-9-82
De nödvändiga möjligheterna och insiktens frihet
En funktionär vänder sig till mig och säger:
— Friheten utan ansvar är anarki. Den som handlar samhälleligt utanför
de ansvarsbärande organisationerna upplöser samhället. Endast inom de
givna organisationerna blir friheten konstruktiv uppbygglig).
Därvid menar han att min verksamhet är skadlig och att jag borde ställas
inför valet att ändra mina åsikter eller syssla med diktning (skönlitteratur)
enbart. Han menar att den verkliga friheten är insikt om nödvändigheten.
Har han rätt?
Sven-Eric Liedman säger i BLM att jag drivit tesen om medvetenheten
som frihet på sådant sätt att jag riskerar låsas vid mekanik och
schematism. Han menar att jag låtit nödvändigheten så bestämma min insikt att
jag blivit ofri. Har han rätt?
Det finns personliga svar på frågorna: till funktionären kunde jag säga
att det är lika lätt att få tyst på mig som att stänga av en vattenkran. Det är
bara att vrida vredet. Sedan kan jag hålla på att klucka i rören hur länge
jag vill utan att någon utanför vänkretsen någonsin hört det. Till Liedman
kunde jag säga att jag - såvitt jag ser i mina tryckta skrifter - bryter
systemen så fort de binder. (Men detta kan också vara system.)
Men den grundläggande frågan bör besvaras. Jag finner att ett av de
exempel Liedman anför utgör en god utgångspunkt:
”Den som söker en ideologi trotsar specialiseringen. . . Men hur kan
man klara alla verkliga specialister när man vill finna en helhetssyn. . . Jan
Myrdal förnekar intelligensens ärftlighet. Kanske har de alla rätt, men den
viktiga frågan är denna: talar de inte över huvudet på specialisterna i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
