- Project Runeberg -  Skriftställning / 13. Den trettonde /
92

(1968) [MARC] Author: Jan Myrdal
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fel. En hel del är förnuftigt. Reich hade också förnuftiga insikter i
kropps-pansarets innebörd. (Sedan blev han i ordets egentliga mening tokig.)

Men insikterna används till terapi och anpassning. Själv tvangs jag
tillbringa en del av barndomen och ungdomen med att stå psykologer emot..
Det gjorde jag genom att lära mig deras teorier och vetande och kunna
gardera mitt jag mot dem. Ty jag ville inte bli anpassad.

Den enda som förstod detta var Nic Waal. Vi var inte överens. Hon
skällde på mig för att jag intellektualiserade allt.

— Det kan man icke, sade hon.

— Det kan man, sade jag.

Men då när jag var sjutton och osäker (ty man är svag och oförmögen i
den åldern gentemot samhälle och auktoriteter) var det nyttigt att lära
känna någon som menade att man hade rätt. Det var rätt att hävda sin egen
uppfattning även om alla sade att den var fel; det var rätt att göra uppror.
Man skulle inte gå kring och vilja bli lycklig i allmänhet - man borde
erkänna hela den oerhörda spännvidden mellan lycka och olycka och ta arbetet
och uppgiften som livets mening.

För det är jag henne tacksam.

Men det innebär en annan privatmoral. Livet är allvar. Skilsmässor till
exempel. Passioner och skilsmässor är allvarliga upplevelser. Inte kan man
släppa in någon slags familjeterapeut i sådant. Sanningen är ju att också
där har Islam faktiskt rätt. I det ögonblick man sagt att man skiljs är
förhållandet dött. Ordet avgör. Det finns då ingenting att rädda (annat än ett
slags trist samboförhållande). Därför bör man vara aktsam.

Det finns ingenting att tala om. Det finns ingenting att tala ut om. När
ordet är sagt då är allt över. Det har varit min erfarenhet. Så har det också
varit för alla andra vilkas förhållanden jag iakttagit. (Även om de inte
förmått inse det och i stället suttit och hållit hand och pratat och gått till tera-

peuter.)

Detta innebär att kravet på öppenhet är omoraliskt. I mer än en
generation har Gun Kessle och jag levat samman. Men vi krafsar inte i varandras
privatsfär. Och visst kan man gräla, bli rasande, ha lust att mala ned
motparten i en köttkvarn. Men man slår inte. Man säger inte det avgörande
ordet. Ty ingenting kan göras ogjort.

I den nordamerikanska kulturen är det normalt att kalla folk vid
förnamn, att fråga dem vad de tjänar, att fråga dem vilket parti de tillhör och
vilken kyrka de besöker och intressera sig för deras familjeliv och känslor.
Jag väljer att finna detta beteende kränkande påfluget. Den ytligaste
bekantskap i Nordamerika uppträder med pretentioner på intimitet jag inte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:20:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skrifts/13/0092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free