Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men vi dör av ekonomiska skäl. Kostnaderna överstiger inkomsterna.
Hade vi kapital i ryggen skulle vi kunna blåsa på och komma över
lönsam-hetsgränsen. Men vi har inget annat kapital än det läsare och medlemmar
ger. Och nu är den kris här vi talat om sedan 1971. Vårt folk har ont om
pengar. Visst skulle vi kunna göra som de mediatillvända spekulanterna
bakom ETC och fixa oss vidare genom ett slags maffiastyrd
pizzeriakon-kurs.
Då blåste vi leverantörer och visade oss smarta. Då skulle vi hyllas av
såväl kulturella socialdemokrater som samhällstillvända liberaler. Men vi hör
inte till deras sällskap. Hellre får vi gå åt helvete.
Men vi dör heller inte av marknadskrafterna.
Vi dör efter den av de olika politiska fähundarna stiftade kulturella lag,
enligt vilken inte bara dåligt mynt driver ut gott mynt utan korrupt press
driver ut icke mutad press. Vi dör av den presspolitik, vilken
socialdemokrater och centerpartister och folkpartister och moderater och
vänsterpartister gemensamt myglat fram. Vi dör av den byråkratiska korruptionen.
Den var inte nödvändig, denna subventionspolitik. Ny teknik och redan
planerade rationaliseringar skulle fått A-pressen och centerpartiets press
att överleva den gången den infördes. Men politiker och byråkrater ville
inte ny teknik. De ville nå en korrupt situation. Där endast de tidningar och
tidskrifter vilka getts subvention skulle överleva . Stockholm-Tidningen
anklagade oss för att begå självmord.
Nå, det att det bara går att ge ut det största politiska partiets huvudorgan
på statliga subsidier är inte konstigt i ett land där det inte finns några
ung-domsrörelser och inte några partier, utan bara köbildningar framför de
statliga ämbetsrum där skattemedlen fördelas bland politiker och
publicister.
Politikerna vill ha en köpt press. De har fått den. Och journalisterna har
mutats av samförstånd. De lever alla, nästan alla, och snart verkligen alla,
på att fördela mutorna sinsemellan.
Ty redan går Dagens Nyheter med en miljon i förlust i veckan. Och hur
länge kan då Expressen hålla ut med att försörja sin morgontidning innan
också Bonniers hamnar hos subsidiesökarna. Så görs de svenska
journalisterna till fnaskare åt farbror staten.
Tidskrifterna ska vi inte tala om. Det tycks som om inte tio svenska
intellektuella kan träffas för att planera att ge ut en tidskrift fyra gånger om
året, förrän de börjar diskutera hur Östling ska övertygas om att ge dem
bidrag. Denna situation omöjliggör varje normal tryckfrihet. Den gör
journalisterna samsupna med makten, journalistförbundet blir korporativt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
