Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som i Italien under Mussolini. Ty det var han som i modern tid kom på
detta utmärkta sätt att hålla de underlydande lugna.
Hans metod var mutor till journalisterna. Det var viktigare än fängelse.
De italienska journalisterna och kulturskaparna var lika villiga som senare
Indira Gandhis korrumperade indiska journalister, eller nu Sveriges
lätt-mutade journalistkår.
Visst vore det möjligt att avskaffa såväl pålagor som subventioner och
utnyttja den teknik vi nu förbjuds använda. Men det vågar ingen säga
högt.
Ty då får man politikerna och de fack, vilka blivit korrupta korporativa
maktorgan, mot sig och för det är man för feg. Självmord, skriver
Stockholms-Tidningen som hankar sig fram på mutpengar.
Nej, gammal svensk folkrörelseinsikt att den som betalar bestämmer.
Stockholm-Tidningen talar för en köbildning, inte för en folkrörelse.
Denna köbildning vill inte ha en av statsmakterna inte behärskad press. Den
vill ha en till samarbetsvilja kastrerad Sven O Andersson, som vet att hans
egen tidning kommer att gå till slakt efter valet. Ty det är varken redaktion
eller läsare som nu bestämmer över Stockholms-Tidningens existens, det är
statsmakterna. Det är det skamliga fördrag som politikerna och
byråkraterna ingått och där alla, från Proletären och Gnistan till Svenska
Dagbladet, nu samsnaskar. Därför var de alla så försiktiga i detta val. Folket i
Bild/Kulturfront som inte var subsidiebunden beslöt på senvintern att göra
Gotlandsfrågan till valfråga.
Och med offentlighet och debatt som vapen tvinga de fega och myglande
politikerna att offentligen slå fast att som alla hävda mittlinjen mot Sovjet.
Det lyckades vi med. Det lyckades vi med då vi inte är parti, och då vi inte
är bundna av någon.
Nu får politikerna sin vilja fram kanske, och vi dör. Det blir då mindre
plats för svensk litteratur och mindre plats för obekväma åsikter. Men de
tar miste om de tror att de får tyst på oss. Tvärtom. Just de bland oss som
alltid från första numret hävdat att alla däruppe är fähundar och bör
behandlas därefter, har fått rätt. Nu finns ingen mer bland fibbarna som
säger, som några av dem gjorde förut, att vi borde vara vänligare och
populärare och inte så föraktfulla. Sven O Andersson kommer att få leva länge
nog att uppleva hur detta de politiska myglarnas och fähundarnas
mutsys-tem kommer att stå upphovsmännen dyrt. Vi är inte lojala. Vi blir det
aldrig.
Jag tror nog vi kan enas om att hata och hata länge om de lyckas döda
denna tidning. Och nog kommer det hatet att både höras och kännas.
OBS Kulturkvartenl 1-8-82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
