Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och förtrycktes och i nya långa strider mot de rådande segrarna
förverkligades något av det som officiellt segrat hundra år tidigare.
Det som förblir gemensamt för oss är varken en särskilt litterär form
eller en gemensam politisk teori. Jag har mycket bestämda uppfattningar om
form. Men de är inte gemensamma. Teori är nödvändig. Praktik utan teori
är blind. Men vi har ingen gemensam teori. Det som är gemensamt är att vi
menar att ord är viktiga och har verkan; att ord verkar bland läsare; att det
alltid förblir rätt att göra uppror och att de döda lever i sina ord. Balzac är
inte död. Inte heller Strindberg eller Frank Norris eller Alexander Kielland
eller Diderot - för att ta några namn på måfå. Vi ser med deras ögon. Utan
dem vore vi inte levande. Den som en gång läst Frank Norris förstår det
amerikanska vetet. Om man så vill kan man säga att den som inte läst
Frank Norris heller inte förstår Reagans politik när det gäller
veteförsäljningen till Sovjet; det är litteraturen och inte statistisk årsbok som gör det
möjligt för oss att se skeendet.
På ett sätt är vi alltså konservativa - vidmakthållande och bevarande
-och egentligen den enda verkligt konservativa grupperingen i detta land.
Detta är inte så underligt. Bourgeoisien har blivit trasbourgeoisie. Försök
tala med kapitalistklassen och de nya byråkraterna så hör ni själva !
Gentemot deras traditionslöshet står vi för folkets kultur och den stora
traditionen.
Samtidigt är vi dock också den enda intellektuella gruppering vilken
-mer eller mindre utsagt i de olika individuella fallen - menar att det varit, är
och förblir rätt och göra uppror. Litteraturen, konsten; ja också läsandet
och seendet; blir alltid illojalt och undergrävande och ständigt lika
mot-styvt (för att ta fram ett användbart ord ur vårt rika
sextonhund-ratalsspråk). Det är också därför Kulturråd och Författarfonder och
Svenska Akademier och liknande förblir skändligheter oavsett vem eller vilka
som styr dem.
En statlig kulturpolitik är en motsägelse i ordet vare sig denna stat är
feodal eller kapitalistisk eller socialistisk. Jag förutsätter att vi skulle vara
mot denna strävan till statlig kontroll även om det plötsligt blev bara
fibba-re som togs in i Svenska Akademien, satte sig i Kulturrådet och gick in i
Författarfonden.
Kulturen förblir i denna mening statsfientlig.
Uttryckt på ett annat sätt: I sina bästa stunder är Folket i
Bild/Kulturfront ett befriat område i en statligt och akademiskt behärskad
och kontrollerad mediavärld. Men området är litet.
Dock även om vi upplöses och går under och även om det blir Kerstin
Ekman eller P.O.Sundman som reser ut i världen som representanter för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
