Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
barn/man och barn; men de arbetar. Och detta är en stolthet. Det är det
som är själva yrket.
Jag minns hur stolt jag var när jag levererade trots att jag brutit revben
och nyckelben och bara kunde skriva med vänster pekfinger; eller när jag
hade något fanstyg i tarmarna och fick kramper och bara kunde sitta vid
maskinen korta stunder. Det var en otrolig stolthet.
Man krävde av varandra i laget också. När vi filmade i Kina hade Rune
Hassner mycket ont i ryggen, det visste jag och såg på honom även om han
aldrig sade något. Han har fotografrygg. Det får man av att bära tung
utrustning. Men det finns inga marginaler. Han arbetade. Det var lika
självklart som det varit när han fått studiotid inbokad och jag skulle leverera
utskriven text. Jag hade blivit sjuk. Influensa. Hade lite över 39 grader. Gun
hade brutit foten och kunde inte komma nedför trappan själv. Visst fick
jag arbeta och visst gick det. Det var ju nödvändigt.
Det var denna idealbildning som en gång formade oss. Sådana skulle vi
vara. Det var också därför vi med gott samvete kunde äta ostron och
dricka gott.
Men jag minns vad Sam Nilsson berättade när han blev chef för TV-1.
Han hade kallat upp de producenter vilka ingenting producerat på länge
och som inte visade tecken på att producera heller i framtiden. Han hade
föreslagit dem tjänstledighet. De kunde också söka annat arbete. Det
måste ju vara dystert att bara vegetera i kafferum och på sammanträden. Livet
är så kort. Men ingen hade antagit anbudet. De satt fast som koralldjur.
Och jag mindes vad Sven O. Andersson sagt för några år sedan.
— De unga journalisterna är annorlunda. De går hem när klockan slår
och arbetstiden är slut. De gör inte färdigt arbetet först. När de fått något
fantastiskt roligt uppdrag som en resa till Förenta Staterna då begär de
först kompledigt för sitt övertidsresande när de kommer hem innan de
börjar skriva. Ledigheten kommer främst. De har ingen stolthet i arbetet.
Jag menar att situationen är osund och onormal. Redaktionerna haf
blivit till ämbetsverk. Den som en gång blir anställd sitter på sin stol till dess
hon/han pensioneras eller dör. Media har blivit korallrev av döende
skribenter. Deras liv förslösas på sammanträden, fackligt tillkämpade
kaffepauser och bestämda tider. När de skall till att dö eller pensioneras har de
inte mycket att visa fram som livsarbete.
(Reportagen blir till ingresser; texterna hackas sönder;
nyhetsbedömningen i den statssubventionerade pressen blir entonigt samma från höger
till vänster, och så vidare. Ämbetsmannaproduktioner!)
Detta gäller nu redan också konstnärer och författare. Just innan jag
lämnade Sverige talade jag med en kollega. Han hade skrivit sin bok för i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
