Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
år, sade han, nu satte han huven på maskinen. Jag kunde ingenting svara.
Jag blev stum.
Tänk om det faktiskt är så att den normalitet vi utgick från när vi drog
igång Folket i Bild/Kulturfront inte är normal?
Författarförbundsfunktio-närer och journalistförbundsfunktionärer och socialdemokratiska
kultur-organisatörer och borgerliga kulturpolitiker och redaktörer enas när det
gäller vad jag har att säga om skrivande som arbete - skrivandet som kall
oavsett om man är sportjournalist eller skriver centrallyrik - att jag
representerar en förlegad elitär uppfattning. De - inte jag - är norm.
Normen bestämmer nu de. Jag börjar också tro att de är normala. Det
finns ingen möjlighet att övertyga en majoritet medlemmar av Svenska
Journalistförbundet om att det statliga mutsystemet mördar pressen och
ödelägger deras liv - tömmer det på dess verkliga innehåll: arbetet. När jag
därtill hävdar att trygghet i anställningen är skadlig för skrivandet då vet
jag att inte ens en betydande minoriten är överens. Detsamma gäller en
majoritet inom Författareförbundet. De kommer oundvikligen ständigt att
rösta för åtgärder som gör det möjligt för alltfler och fler att dra huven
över maskinen. Alltså får vi gräva dubbelt djupa diken.
FiB/K nr 17
23-9-82
Anpasslingen i ämbetet
Wilhelm Agrell heter en svensk akademiker i karriären. Nå riktigt
akademiskt respektabel är hans karriärväg inte. Han är fredsforskare. Och
fredsforskning befinner sig nere bland de dunkla vetenskaperna. Inte riktigt
bredvid Reichs orgonlära eller vid parapsykologi men någonstans på nivå
med Freud och Jung. Fredsforskning är en bastardvetenskap, en korsning
mellan geopolitik och läran om massornas psykologi. Men om det vore allt
som fanns att säga om Wilhelm Agrell vore han inte värd många rader.
Wilhelm Agrell är dock något mer och intressantare. Han ingår i en stor
tradition. Som traditionsbärare är han inte bara akademiskt respektabel
utan därtill representativ. Sådana var de stora lundensiska akademikerna
på tiotalet och trettiotalet och femtiotalet. Frisyrerna har växlat. De var
carré-klippta på tiotalet och hade bena på trettiotalet och var ansat
kort-håriga på femtiotalet för att nu gå i page-frisyr. Men rollen deras har
bestått; mäktiga akademiska anpasslingarnas i ämbetet.
De stormakter de förklarat och försvarat och anpassat sig till har växlat.
Kejsarens Tyskland eller Hitlers. Atombombens Förenta Stater eller Bresj-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
