Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det gamla rikets akademi i den nya statens tid
Intellektuellt är Svenska Akademien en nationell pinsamhet. En församling
snillrik som P O Sundman och smakfull som Östen Sjöstrand! Den svenska
litteraturens B-lag!
Visst höll Gyllensten på att utvecklas till något innan han sprack. Hans
tidiga böcker var bra på gränsen till mycket bra. Sedan tog han sig på allvar
så han rämnade och fick ta plats i Akademin.
Fast Lars Forssell är ingen medelmåtta. Han är ojämn. Lågan fladdrar.
Men när den slår upp är han en av våra stora författare. Och Artur
Lundkvist är till största delen intressant. Dock den svaghet som gjorde att han
accepterade att ta sits som en av de aderton är just den svaghet som gjort
att han aldrig förmått nå riktigt fram. Låt mig uttrycka det på annat sätt:
På telegu (ett sextiomiljonersspråk) var poeten Sri Sri den som på
trettiotalet spelade den roll Artur Lundkvist då gjorde på svenska språket.
Introduktörens och nydanarens. Men Sri Sri förmådde gå vidare. Han gick
bortom modernismen. Han nöjde sig inte med att bli sitt språks modernist. När
han till slut skulle hyllas av regering och myndigheter som den store
levande klassikern hade han redan gått till ungdomen och revolutionen. Han
förmådde ta också det steget. De revolutionära poeter som nu slås
ihjäl och fängslas och skriver stor lyrik som når ut till folket följer Sri Sri
och bygger på hans erfarenheter och språk. Artur Lundkvist stannade på
vägen. Han förmådde inte bryta. Han blev akademiker. Följdriktigt är att
han nu förlorat ungdomen. Sedan femtiotalet har jag inte sett att någon
ung lyriker (då var det Svante Foerster) skrivit att han fortsätter Artur
Lundkvists väg. Därför tappar också Artur Lundkvist blicken för
världslitteraturen. Han meddelar att det inte finns någon asiatisk
tredjevärldslitteratur på nivå med den europeiska. (Fast jag tror han vet vem Sri Sri är.)
Han menar om Sigrid Kahle som översätter arabisk lyrik att araberna ännu
inte nått fram till att skriva tryckbart.
När Artur Lundkvist till slut föll och gick till Akademien var det som när
Heidenstam vandrade till Wirséns sällskap. Inte den nya skolan som
förenades med den gamla utan en nationalskald - fast Artur Lundkvist skulle
inte tyckt om ordet - som abdikerade. Den gången gjorde sig Heidenstam
bortglömd till förmån för Strindberg. Nu gjorde sig Artur Lundkvist
skymd till förmån för Ivar Lo-Johansson. Artur Lundkvist klev ner i
B-laget.
Det är visserligen sant att Heidenstam aldrig var på nivå med Strindberg.
(Jämför ”Karolinerna” med ”Svenska öden”!) Det som var Ivar
Lo-Johanssons styrka - och som med åren blott blivit starkare - förmågan att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
