Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
berätta, med helt kristallklart enkelt språk - det var aldrig Artur
Lundkvists styrka. Men Ivar Lo-Johansson förmådde inte bara berätta han
förmådde också hålla sig fri och frisk när Artur Lundkvist gav upp.
För betydelsefulla första rangens författare som Artur Lundkvist och
Lars Forssell (fast där spelar också annat in) betyder ledamotskapet av
Akademien förlorad publikkontakt och förtunning och nedtrappning. Så
fungerar den inte för Gyllensten som redan hade havererat när han togs om
hand eller för Östen Sjöstrand och P O Sundman som redan innan invalet
befann sig på andrarangsnivå. Där ger ledamotskapet till och med en viss
glans över gestalterna . Ingen analyserar längre P O Sundmans språk ty han
har blivit en adertondedel. Fast det seminarium som skulle titta på det
skulle snabbt finna att det är ett unket trettiotalsspråk från Stormfacklans krets
där svulsterna skurits ut. Djupet mellan orden är blott håligheter. Och
Kerstin Ekman räddas också hon av ledamotskapet. Hon räddas upp i
B-laget. Ty hon är ju mindre än medelmåttig. En förstärkare för gängse
tankar. En sörmländsk Sigge Stark i takt med tiden själv. För henne blev
ledamotskapet lika mycket lyckosamhet som det blev en olycka för Artur
Lundkvist och Lars Forssell. Ty vad man än säger, ingen kan hävda att
Kerstin Ekman och Artur Lundkvist är likar.
Svenska Akademiens uppgift har varit och är att ta in och oskadliggöra
sådana svenska författare som Artur Lundkvist och Lars Forssell. Att ge
dem ett relationsnät i vilket de fastnar. Att beröva dem den frihet de borde
haft för att fortsätta arbeta. Nu finns det många som menar sig vara på
vänsterkant vilka hävdar att sådan frihet är onödig. Ja, skadlig. Den är ett
herretänkande. Den som verkligen vill göra uppror bör fungera i takt i
akademier och sällskap och arbeta stillsamt i grupp och sakta traska sig
karriären fram på de villkor överheten bjuder. Så, och endast så, blir man en
intellektuell revolutionär på riktigt med tryggad befordringsgång. Så menar
t ex Sven-Eric Liedman.
Jag är inte överens. Jag menar - som den yngre Artur Lundkvist fö- att
den intellektuelle, författaren, visserligen skall ta parti och vara partisk
men till det yttersta utnyttja de möjligheter marknadens och Tredje
ståndets seger skänkt. Alltså förhålla sig så fri som möjligt från individuella
(kärlek, familj, vänner) och kollektiva (stat, partiorganisation och
sällskap) lojaliteter. Lojal mot idéerna alltså och solidarisk med folket, av
vilket man är en del, men aldrig någon att räkna med för någon eller något.Så
kan inte en Kerstin Ekman tänka men så kunde faktiskt Artur Lundkvist
tänka till dess han började förtvivla och inte gick Sri Sris väg utan tog
klivet över till akademin.
Men till denna uppgift att oskadliggöra dem den lyckas fånga till leda-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
