Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
möter hör den allmänt korrumperande effekt akademismen får på den
svenska litteraturen. Långa rader svenska författare ställer sig in i ledet för
att göras akadämabla. Akademien snöper och de stympar sig i förväg för
att bli acceptabla i sällskapet. Det har funnits perioder - åttiotal och
trettiotal till exempel - då akademiens inflytande pressats tillbaka och vi fått ett
brett fält öppet för svensk litteratur. Men just nu är vi åter i en period av
tilltagande akademiskt inflytande. Det har sina skäl. Akademin sitter på
pengar. Och mellan akademi och författarfond och kulturråd växer fram
ett nätverk av fint vita rottrådar. Som i rotande virke.
Sverige genomgår nu sin omvandling till ett senkapitalistiskt - eller
by-råkratkapitalistiskt om man föredrar det uttrycket eller ett realsocialistiskt
om man tycker bättre om det ordet - samhälle. Det organiseras alltmer
kor-porativt. Som gengångare från tiden före kapitalismens genombrott
återuppstår det förflutnas former. Åtminstone för en tid framåt maskerar sig
det iskallt främmande i kända kläder. Fackföreningsrörelsen omvandlas
till skråväsende. I grafiska t ex har förbundsledningen upphört att vara
vald facklig ledning och återgått till att vara livstidsåldermän med bisittare.
Akademien återtar även den sin roll från det tidiga adertonhundratalet.
I detta nya - och dock så ohyggligt gamla - rike får akademien åter sina
två klassiska uppdrag. I hemlighet handhar den stora medel för att köpa
rättrohet bland fina skribenter. Den som ställler sig in hos Gyllensten
belönas. Poetslinkeri! Clason i kulturrådet och Wickman i författarefonden
har sedan överinseende över de mindre fina och amatörerna.
Socialdemokratiska och vänsterpartistiska och folkpartistiska yngre byråkrater
genomför samtidigt i sitt eget klassintresse en livlig ideologisk kampanj för
att den lagstiftning som nu nästan omöjliggjort intellektuellt arbete
utanför Gyllenstens, Clasons och Wickmans kontroll i frihetens namn skall
fullbordas så att endast hektografer skall återstå för den som inte följer
Sven-Eric Liedmans maning att ställa sig i ledet.
Men om Akademins ena uppdrag är att korrumpera så är dess andra att
vara stilbildande. Så som Akademins odödliga aderton (Kerstin Ekman!)
tänker skall det tänkas. Vad därutanför är skall bli otänkbart och
osmakligt. Och detta är akademins egentliga uppdrag. Varje total stat behöver ett
totalt och ensriktat tänkande. Överklassen vill inte bara bestämma
tankarna utan själva tankelagarna. Det som går utanför och mot den pågående
omvandlingen till en iskall stat av ny typ (i fryntlig skråförklädnad tills
vidare) skall vara otänkbart. Därmed aldrig kunna utlösa medvetna
handlingar som sätter utvecklingen i fara.
Varken P O Sundman eller Kerstin Ekman förmår förstå vad jag nu
skrivit. De saknar den intellektuella utrustning som behövs. Men jag tror att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
