Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förklarar detta genom en hantverksmässig nonchalans, anser jag
fortfarande vara fullt korrekt. Det fanns en sak att anmärka, den gravaste
anmärkning som kunde riktats mot artikeln - men den märkte inte Anderberg;
varför denna nonchalans just hos den moderna litteraturen?
Orsaken till denna nonchalans är dels den sociala bas de flesta av de
moderna författarna har, ett mellanskikt som alltmer deklasseras och mals
sönder, dels att så pass många gått i högre skolor, vilket i Sverige är det
samma som att skyddsympas mot läsning och verklighetskontakt, dels och
kanske framförallt det borgerliga samhällets förfall, den borgerliga
idévärldens uppluckring för med sig en allmän desorganisation på alla
områden, författarna av vilka de flesta inte sökt anknytning hos
arbetarrörelsen, inte arbetat i det kommandes organisationer, har inte längre samma
seriösa inställning till arbetet, liksom den miljö i vilken de lever, förlorar
alltmer sina positiva mål, kröks in i sig själva och förlorar kontakterna
utåt.
Större delen av moderna författarna har inte organisatoriskt och
medvetet arbetat i arbetarrörelsen, utan stått som »humanister och
kulturska.pa.n-de själslodare» på den borgerliga anarkins sista, skansar ivrigt viftande
ensamhetens och kotteriväsendets fana.
De »sköna tankarna» som Anderberg förklarar vara något mycket
vackert har såsom envetet efterletade och tungrott framkonstruerade, men
aldrig sedda, mycket litet i en levande litteratur att göra. Anderberg bevisar
också med hjälp av två citat och en djup ironi att Signaturerna, och den
moderna litteraturen är så långt från varandra som tänkas kan. Det är lätt att
bevisa vad som helst med citat. Men kan Anderberg förneka, att trots en
lätt yttre olikhet, dessa grupper i sin jakt efter banala metaforer, i sin
oförmåga att behandla sitt material i sin efter klangsmentalitet etc. egentligen är
två sidor av samma mynt?
Anderberg efterlyste även en definition på »den moderna litteraturen»,
det var nog fel av mig att inte definiera den, jag begagnade termen i dess
normala innebörd, litteratur efter 1890.
Jag undantar med glädje många författare, men som helhet är det sista
halvseklets litteratur misslyckad och falsk, en litteratur som ljuger på
verkligheten, en litteratur som är skriven för förläggare och vänner, nogsamt
aktande sig för att beröra reella, problem. I all sin färgrika »immoralism»,
är den till syvende och sist bara en liten ängslig moralism. En ny litteratur,
fortsättande den stora ärliga, läsbara och samvetslösa litteraturens väg,
skulle, det vidhåller jag, totalt utplåna varje spår av de sista decenniernas
litteratur.
Till sist ännu en sak, när hr Anderberg tar munnen full och interfolierar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
