Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
redogörelsen för sitt, visserligen högst intressanta, men dock knappast
allmänintressanta, själstillstånd, med fördömanden i stil med: täckningslösa.
parafraser, gymnasialt uppfattade schabloner, reminiscenser, uppenbara
osanningar, truismer etc. tror jag att han rör sig med ord, som nog kan
knipa applåder, men knappast är på sin plats i en debatt.
Arbetet 1-6-1949
Radikal konst
Den svenska litteraturen kan för närvarande uppvisa ett galleri af ganska
intressanta och sinsemellan väl markerade fysionomier; men det finns
bland svenska skriftställare av rang, om man undantager Ossian-Nilsson,
ej en enda, som kan sägas göra skäl för epitetet radikal.
Därfinns allehanda upplysning, skepsis, fördomsfrihet, pessimism,
hedendom osv, allting, blott icke den intellektuella lidelsfullhet, som kallas
radikalism.
(Bengt Lidforss i Arbetet 1905.)
Konstnärlig närsynhet, konstnärlig förargelselöshet och intensiv debatt
av skenproblem har alltid varit den för ögonblicket tongivande konstens
kännemärken.
En konstnär som i sitt arbete icke är hänsynslös, drivs till att skyla över,
att nyansera bort och fördunkla de stora problemen, de stora linjerna.
När en konstnär faller undan och väjer för det som kan såra eller
uppröra, då försätter han sig i en skev position; hans arbete blir sekunda när han
fått falska perspektiv.
För att fylla sin funktion är konstnären tvingad till att ha vida
perspektiv, tvingad till att hänsynslöst begagna både sig själv och sin omgivning
som råmaterial, att arbeta med människor och deras tankar och känslor,
som biologen med laboratoriets marsvin.
För att ett konstverk ska kunna ha något att säga åskådaren, åhöraren
eller läsaren, måste det ge mer än vad denne själv kunnat komma fram till.
Ett konstverk måste vara större, djupare och hårdare än vad den egna
dagdrömmen kunnat bli.
Den samhällsgrupp, de konstnärliga arbetarna, som fått i uppdrag att
skapa dessa vidare-syftande drömmar, utgör på många sätt en privilegierad
klass.
I huvudsak rekryterad av specialbegåvningar från alla samhällslager är
den befriad från mycket av den vardagliga rutinen, det intresselösa släpet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
