Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de mig läsa i ”Vit Man”, Artur Lundkvist var min Topelius och
Halm-stadsgruppen min Jenny Nyström. Jag var som skapt att bli radikal estet.
Men så var den 1940, jag var tretton år och bodde i Bromma, då en
villastad för högre och bildad och konstintresserad medelklass. Hemma hos
mina klasskamrater satt jag (saftdrickande) och iakttog dessa bildade vuxna
människor och lyssnade till dem. I skolan hörde jag de bildade och
konstintresserade adjunkterna och lektorerna. Hemma hörde jag vad de höga
arbetarrörelsefunktionärerna sagt; de som fått förtroendeposter och löner.
Den som var med 1940, 1941 och 1942 glömmer aldrig vad de talade om.
Till de yngre, de som inte var med kan jag säga att de talade om
anpassningens nödvändighet.
Jag var så ung så de trodde inte jag hörde vad de sade inom
villahemmens väggar, men med ytterligt få undantag var de alla förrädare. Hade vi
ockuperats (under danska förhållanden) då hade de alla blivit
samarbets-män. Deras konstintresse, deras pianoplink, deras litteraturdiskussioner,
deras bildning, allt var bara sken. De visste, liksom jag, vad som skedde i
Europa. Det fanns radio och tidningar (även om de var censurerade). Men
det bekom dem inte. De accepterade nyordningen. Den säkrade deras
privilegier.
Det fanns undantag, dem gick det illa för. Jag kom hem till en min
kompis den dag Hestapo gjort husundersökning. Hans far var i fängelse, falskt
anklagad för landsförräderi (fast vidden av falskheten avslöjades inte
förrän efter kriget i Sandlerkommissionen - och då för att begravas i arkiven).
Karln dog av anklagelsen, men de som verkställt den och organiserat den
blev befordrade. Blir det än. Ty de tillhörde den goda, bildade,
konstnärliga klass som hade höga inkomster och egna hus. När krigslyckan vände så
vände även de. Denna klass var och förblev beredd att offra - andra.
Jag kunde inte undkomma, jag måste ta ställning och när jag tagit
ställning måste jag söka en förklaring till varför alla dessa - med sina böcker
och sin bildning - blev som de blev. Och när Liedman undrar över
ideologier bör han tänka på alla dessa trettonåringar som nu de senaste åren hört
sina föräldrar och sina föräldrars vänner tala om Amerika och Vietnam.
Klassen är densamma; uppförandet detsamma.
Jag såg också att även ”Vit Man”, även Halmstadsgruppen därute på
Drömstigen i Bromma fungerade till tjänst för denna bildade övre
medelklass av fähundar. Inte åt alla. Det fanns sådana bland mina kamraters
föräldrar som hyllade det stålhårda också. Som hade Adolf på väggen.
Men åt dem som ville förena sin feghet med radikalism tjänade konsten.
Konstnärerna själva var oskyldiga. Liksom Remarque var oskyldig till att
hans pacifism (kamratskap mellan män i skyttegravar) uttrycktes på sådant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
