Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sätt att den kittlade de blivande SA-männen i testiklarna. Men jag hade sett
detta, jag kunde därför aldrig bli oskyldig. Jag blev skyldig till mina
handlingar.
Jag beslöt mig för att bli författare. Men författare av annan typ. En
vars ord inte skulle kunna fungera för denna klass. En oestetisk författare.
Vulgär. Det var svårt ty det är inte lätt att förena det funktionella med det
oestetiska; hela tiden också denna lurande fara att bli ”deras”. (Det är
möjligt att Liedman tror att jag ljuger. Skeendet kan dock kontrolleras hos
min dåtida vänner. Det kanske också finns kvar i livet någon lektör som
minns en dålig - icke fungerande och därför nu bränd - roman ”Bjarne”
som skrevs och refuserades 1947 där jag utvecklade dessa tankegångar
samtidigt som jag analyserade och gjorde slut på alla dåvarande litterära
storheter en efter en. Se Bonniers arkiv breven TB/EH 1-2-47, GB/EH
29-9-47 och GS 22-10-48.)
Frågeställningen är för mig i grund och botten densamma nu som då.
Den anständiga svenska medelklassen och de judar den utestängde - drev in
i ugnarna - i vars guldtänder den importerade; den liberala välfärdsvärlden
och de utplundrade folken; de hymlande amerikanska politikerna och
de döda asiaterna. Frågorna är invävda i historien. Man undkommer dem
inte. Det är inte ideologierna som skapat frågorna; det är ur försöken att
handla sig till svar på frågorna som medvetandena växer. De förändras och
omarbetas med varje ny analys. Dock, den oskyldige är brottslig. Är
intelligens ärftlig? Är höga lönegrader ärftlig egenskap? Är judar
mindervärdiga? Luktar negrer illa? Vill de rika de fattigas bästa? Älskar man den
man agar? Sitter vi alla i samma båt? Är partierna politik? Står konsten
över politiken? Den som i sin skildring icke besvarar dem han har besvarat
dem; jakande. Det estetiska tiger och samtycker. Men även den som
förnekar bejakar. Ty då det bestående ställer frågorna ställs de alltid så att den
vars tal är ja, ja och nej, nej därmed bekräftar även om han förnekar. Man
måste därför inte bara förneka frågan utan frågeställningen. Analysera
inte bara frågetecknet utan frågeställaren.
Det vore fel att säga att detta leder till att jag är emot fiktionen. Jag
vägrar att erkänna genregränser, det är allt. Likaväl som ”Rapport från
kinesisk by” var reportage (antropologiskt för att ta ett fint ord) var den episk
skildring medvetet anknuten till Ivar Lo och Hedenvind. Inte så att jag
”ljög” utan så att jag ville skapa karaktärer genom ordval och
satsbyggnad. Berättelserna var de berättandes, jag kunde inte använda ”fiktion”,
inte heller kunde jag göra några kommentarer; men min uppgift var
epi-kerns. När Fu Hai-tsao talade, då talade också hundratals generationer
trä-lar, torpare och bönder:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
