Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nyckelromanen är ett litterärt arbete som handlar om levande
människor under fingerade namn, den är en omöjlighet, en självmotsägelse. Ty
det schematiska kan aldrig bli litteratur. Ett försök att skriva en
nyckelroman (ett experiment som varje skrivare borde utföra för att själv se de
tekniska gränserna för det litterära arbetet) skulle redan efter en halv sida visa
sig misslyckas, antingen misslyckas som nyckelroman och växa till
litteratur eller överhuvudtaget misslyckas och aborteras.
För att ta det klassiska exemplet på svensk nyckelroman kan man ju
peka på Strindbergs ”Svarta Fanor”. Strindberg själv var övertygad om att
han skrev ihjäl Geijerstam. Han klädde av honom och den avklädde dog.
Även Geijerstam sägs ha funnit proceduren obehaglig. ”Hela denna
strind-bergshistoria”, skriver han 4/7 1907, ”har ej varit så lätt att komma
över.” Exemplar av boken ”med alla namnen utsatta” utannonserades till
försäljning för 125 kronor styck. Där skulle vi således ha nyckelromanen.
Men det har vi inte. Vad vi har, det är en av svensk litteraturs mest
vidunderliga och fantastiska romaner. En bitvis splittrad och uppfläkt, men
just därför också en än mer engagerande, bländande människo- och
tidsskildring. Lille Zachris är inte Geijerstam. Hans liv är inte Geijerstams.
Det är mer Strindberg i honom, han växer, han blir i all sin dvärglikhet en
jättelik representant för den lidande och söndertrasade människan
-skrivaren Strindberg. Och där har vi kärnan. Den goda boken kan icke
vara nyckelroman, den växer, den blir något annat, figurerna får egenliv.
Geijerstams känsla av förtvivlan har inte sin grund i att Strindberg har
skrivit en nyckelroman om honom där alla dåtidens intresserade skulle få
veta hemligheterna i hans liv, ty det hade Strindberg inte gjort. Hans
förtvivlan hade en mycket enklare och mer näraliggande orsak, människor
blir oftast förtvivlade och desorienterade, när de utsätts för en annan
människas starka och koncentrerade hat. Det är mycket få människor som inte
får åtminstone en lätt chock, när de upptäcker att de är hatade. För att
åstadkomma en sådan behövs inte alls en nyckelroman.
Hela detta fall med ”Svarta Fanor” som blivit det klassiska exemplet på
nyckelroman är egentligen inte en fråga om Geijerstam och ”Svarta
Fanor”, utan om Geijerstams upplevelse att bli hatad. ”Svarta Fanor”
står, trots att det i förstone kan synas annorlunda, egentligen vid sidan av
detta hat och denna chock.
Författarens, liksom varje annan människas, enda material är hans
erfarenheter, hans upplevelser, de människor han mött och de händelser han
spelat med i eller bevittnat. Den som, i likhet med den tyske professorn, ur
djupet av sitt medvetande skulle konstruera en roman utan kännedom om
verkligheten skulle snabbt nog upptäcka sitt misstag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
