Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marx om den tyske kälkborgaren: Denne tarm fylld av fruktan och hopp
om att Gud sig förbarmar.
För Leonardo skapandet således det unika, det som höjer över den
omänskliga hopen. För Marx icke-skapandet ett uttryck för den stympade,
den skadade (verfremdung)/Skapandet det naturliga.
Den europeiska humanismens utveckling från renässans till revolution.
Men därefter (tjugonde århundradet) upplevelsen att de föraktliga (även
de man betraktar medlidsamt - såsom stympade - föraktligt) blir
livshotande. Hitlers bruna bataljoner (analfixerade kälkborgarsadister med
”varmt” bruna dräkter - om man vill vara analytisk och fortsätta
exkre-mentbilden)
På väg från Gorgaun såg jag svulten hund äta hundlik. Rättare sagt: såg
mager byracka äta på död mager byracka, drog av detta slutsatsen att den
ätande var svulten. Den europeiske kälkborgarens stora förnyelse i det
tjugonde århundradet (tarm full av fruktan) att man kan döda utan passion.
Har det ännu inte gått upp för dem därhemma i Europa att detta är en
mänsklig katastrof? Gaskamrar och industrialiserad likbränning är ett
språng i den europeiske kälkborgarens utveckling. Bättre än språng dock
ordet skov, ty det anger riktningen. Nedåt, bortåt, mot disintegrationen.
Här i Asien upplever jag förhistorien. Den grymma. Upplever också
motivationen för dagens utveckling. Förstår hur de behärskande alltmer
förvrids när de behärskade slår sig fria. Men även om dessa skov därmed blir
ett dialektiskt uttryck för hur mänskligheten dock befriar sig - kan och
måste de förhindras.
Men hur kan man ens tala om detta om de därhemma ingenting förstår?
Opublicerad
Musikradioprogram
De vuxna hade mycket bestämda åsikter om mig när jag var barn. Jag
saknade uthållighet; jag var lat; jag var fet; jag saknade varje känsla för
musik.
Själv var jag inte övertygad om att deras bedömningar var riktiga - utom
möjligen att jag var tjock. Men då och då togs jag in i rummet och testades,
fick rita saker på papper eller svara på frågor. Sedan kunde jag ju själv se
på protokollet att jag var defekt. Jag tyckte mycket illa om att vara barn.
Mest illa tyckte jag om att de vuxna utgående från sina tester sökte be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
