Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
handla mig. Då de var övertygade om att jag inga vänner hade, sökte de
organisera vänner åt mig. Jag skämdes så jag blev helt kall i ryggmärgen
över detta.
Såvitt jag nu förstår var jag ett ganska normalt barn. Det säger också de
släktingar som annars hade hand om mig och som jag fortfarande tycker
om och umgås med.
Jag hade vänner, jag läste, jag var envis om mitt och lyssnade på musik.
Det senare var inte så lätt. Jag tror de vuxna gick på konserter ibland,
spelade och sjöng också. Men jag som ansågs hopplöst omusikalisk var inte
inblandad i det.
Vår radio var från Stockholmsutställningen. Den hade vunnit pris. Men
inte för sina kvaliteter som radio utan för sina kvaliteter som form. Ibland
fick man in Stockholm. Det fanns skivor i huset. Dem lyssnade jag på när
de vuxna var ute eller bortresta. Karl Gerhard, Brechts tolvskillingsopera
på gamla tyska plattor (bör ha varit Telefunken). Hos mina morbröder
hörde jag Evert Taube. Folke sjöng. Hellre snälla svarta barn än vita på
Singsing. Det fann jag mycket trösterikt.
Men jag tyckte om musik vad de vuxna än sade. Sommaren 1939 när
kriget skulle bryta ut och jag fyllt tolv år och vi bodde på Long Island
lyssnade jag hela tiden på Tiger Rag. Spelade den om och om igen med örat tätt
intill grammofonen. Detta bestyrkte de vuxna i deras uppfattning att jag
var totalt utan sinne för musik.
Tiger rag
Och därmed nog om min privata barndom. Som inte är konstigare än
många andras. Familjen hade tagit ett kliv upp på den sociala stegen, blivit
bildad och barnen störde den bildade fasaden. De fick hållas med gamla
farmor, tjänstefolk och släktingar.
Jag gick i Lincoln School i New York. Det var en progressiv skola och vi
fick lyssna på olika sånger som då höll på att upptecknas av Lomaxarna, vi
fick lära oss sjunga om thé boll weevil och om bomullsplockning. Sedan
dess har jag samlat och lyssnat på folkmusik, sånger, blues. På fyrtiotalet
var jag jazzbiten. Sten och jag och Dag och Jon lyssnade dagarna i ända.
Men den musiken spelas i radio. Den lämnar jag.
Jag växte upp på trettiotalet. Jag gick med i Unga Örnar när jag var tio
år. Jag har hört att det finns folk som säger att de inte visste något om
fascismen och koncentrationslägren. Jag fattar det inte. Själv läste jag om
koncentrationsläger så fort jag lärt mig läsa.
Die Moor soldaten
hörde jag väl första gången kring 1936-1937. Men jag vill spela en annan
skiva. Bert van der Schelling med flyktingkören i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
